.

Tillbaka igen! Solen skiner, snön smälter men inga storkar! Vi såg ett fågelstreck med gäss på vägen hit, och väntar intensivt på att de ska komma nära vårt hus. De brukar flyg omkring här varje vår.

Vi såg inga översvämningskatastrofer på vägen hit, men välfyllda breda vårfloder. ÅH! Nu flyger två bruna fjärilar i solen utanför matrummet.

Det var 22 grader på uteplatsen. Sol och lagom vind. Bara en lite fläkt. Vi satte oss och läste och njöt. Då såg vi långt där borta fåglar komma flygande. Det var vildgässen, som äntligen hade hittat tillbaka. En stork seglade över oss, domherren satte sig på räcket. Det var helt underbart. Från Õies hus kom en grå häger flygande förbi.

”Nu måste det vara slut. Nu kan det inte komma fler!” sa vi till varandra. Solen brände i ansiktet och jag blundade. När jag tittade upp såg jag en sibirisk lärka. Jag vet att det måste vara det. Jag hade studerat den i fågelboken när jag skulle skriva om den i en historia.

Något skrämde fåglarna, och kvar var bara några kråkor. Men vilket fantastiskt välkomnande!

25-kronors sedaln med Tammsaares bild.

Jag ska presentera en mycket viktig man inom estnisk litteraturhistoria. Han föddes som Anton Hansen den 30 januari 1878 i Järvamaa. Fadern var bonde och gården hette Tammsaare, och det var därifrån han fick sitt nya efternamn. Han gick i skola i Väike Maarja och i Tartu, Hugo Treffners gymnasium. Därefter studerade han juridik på universitetet i Tartu.

Det fantastiska var, att trots att familjen var fattig lyckades de bekosta hans utbildning. De var intellektuella och hade dagstidningar och böcker. Redan som skolpojke började han skriva. Han anslöt sig till gruppen Noor Eesti (Det unga Estland) när han studerade,. Det var en grupp som arbetade för kontakter med det övriga Europa.

Han blev dock sjuk i tuberkulos 1911 och var på sanatorium i ett år, återhämtade sig hos sin bror i sex år, och det betydde att han fick tid att läsa böcker. Han läste Cervantes, Shakespeare och Homeros. Det gav honom inspiration. Sedan flyttade han till Tallinn. Det var i Tallinn han skrev sina mest välkända böcker. Den som rankas som den främsta är Tõde ja õigus (Sanning och rätt) som gavs ut 1926 – 1933 i fem band. Med mild humor skildrar han kritiskt det estniska samhället från uppvaknandet ca 1870 till 1930-talet.

Man talar om Tammsaares tre perioder. I den första fram till år 1908 var han påverkad av vänsterströmningarna, under den andra fram till 1919 blev det mest novellert och korta berättelser i stadsmiljö.

Och så den starkaste perioden, när han skrev "Sanning och rätt". I den första delen skriver han om bondelivet bl.a. skildrar han en grannfejd mellan två bönder. Just som han hade det själv där han bodde, och som också togs upp i friluftsteatern "Tillbaka till Vargamäe", som vi såg sommaren 2008. Det var en föreställning i Tammsaares anda, som jag nämnt tidigare.

Detta är numera Tammsaare-muséet. Alldeles i närheten finns friluftsscenen.

Säg den byn i Estland som inte har en gata som heter Tammsaare!

Men den boken jag ska läsa färdigt nu är Hin onde i Avgrunden. Och det ska jag göra nu!