.

Nu börjar vi packa. På onsdag åker vi. Till Sverige. För bara några dagar sedan var det ökenvarmt här, i alla fall 38 grader. Nu är det redan höst. Sol och regn om vartannat, men inget extremt väder. Det känns lite tråkigt att så många dagar i sommar har varit så heta att man inte orkat göra något. Bara sitta framför luftkondtioneriingen och känna att "nu blir jag kanske förkyld", och nu när det är underbart på verandan med lite sol, lite vind och så några regnstänk, då ska vi åka härifrån. Hå hå ja ja. Aldrig blir det riktigt bra!

Jag undrar hur Ants pappa gjorde med sina pengar då 1940. Han kan väl inte ha haft dem på banken. Det lär jag aldrig få veta om han blev bestulen på allt när kommunisterna tog över.  Han gömde sig i Nõmme, och när han kom återvände till Tallinn när tyskarna kommit fick han tillbaka sitt hus. Han hörde till de där 12 %-en som fick tillbaka egendom som stulits.

Nu har jag gjort min sista tenta i Estlandskunskap. Den handlade om den nya tiden efter 1990. Ni vet, då svenskarna var så oroliga för att esterna behandlade ryssarna illa. Jag hörde talas om ett rysk par som snabbt flyttade till Ryssland när Estland blev fritt. De var övertygade om att esterna skulle hämnas den behandling de fått under femtio års ockupation. De vuxna barnen blev estniska medborgare och stannade. Nu kommer föräldrarna ibland på besök till sina barn och ser hur mycket bättre barnen lever och att någon hämnd har det aldrig blivit. Men de tillåts inte bosätta sig i Estland igen.

Kommer ni ihåg hur det var när Tibet ockuperades 1950 av Kina? Inte jag heller, men jag har läst om det. Tibet hade inget försvar! Det var ett buddistiskt land, som trodde på människans godhet och evig fred mellan folk. Estland försvarade sig inte heller när Sovjet hotade landet. De enda som tog till vapen var skogsbröderna, men det räckte inte mot jättemakten från öster. Ska vi ha ett försvar? Eller inte? Tror vi på evig fred? Jag anser att EU är ett viktigt projekt. Jag tror på det fredsamarbetet i Europa. Men vi kan aldrig luta oss bakåt och tro att faran är över. Det är ett ständigt arbete. Och i det arbetet deltar nu ganska många länder.

Den förste presidenten i Estland var Konstantin Päts. Han dog på sinnessjukhus någonstans i Ryssland. Den andre presidenten var Lennart Meri. En aristokrat som aktivt arbetade för Estland i världen. Därefter kom Arnold Rüütel. Han var rätt man för sin tid.  Mera folklig. Har jag berättat historien om den utländske mannen som lärde sig estniska, och som en dag sa: "Nu kan jag estniska. Jag förstår vad presidenten säger." Då blev alla ester så imponerade, för de förstod inte. Han var lite otydlig i sina formuleringar, men gjorde ett bra jobb för esterna. Han var f.d. kommunist. Därefter kom Toomas Hendrik Ilves. Han har sagt att Estland aldrig mer kommer lägga sig. Estland kommer försvara sig om landet blir angripet. Alla unga män gör försvarstjänst. Som en självklarhet.