.

I P1, Kulturradion: Biblioteket talade Marja Talgre i trekvart med och om den finska författarinnan Sofi Oksanen som har skrivit två böcker om livet i Estland under olika perioder. Det som glädjer mig mest, det är att det verkar som om intresset för vad som verkligen hände i det ockuperade Estland bara ökar. Sofi Oksanens böcker har betytt mycket för det.

Jag kom precis att tänka på en gång för många år sedan när jag hörde en estnisk kvinna bosatt i Sverige, men jag kommer inte ihåg vem, som sa att hon sett en bild i en tidning på någon i Estland, som numera bodde i hennes hus, som hon lämnade vid flykten. ”Min första tanke var: Hur kom de in? Jag kastade ju nyckeln i skogen!”

Jag vill ge er en dikt av Marie Under, översatt av Silvia Airik-Priukho. Den ska ge er hopp i det grå februari, när vi tyngs av den långvariga kylan. Det finns hopp.

Den stora vårrännilen slukar snabbt den lilla,

ty jorden törstar brett och gapar stort.

Med ena benet torrt, det andra vått av lera,

så steg jag genom vårens ljusa port.

Det rök från alla buskar, vinden slet mitt hår,

smältvatten droppade från varje vaknad gren

på axlarna och kragen på min kappa,

så jag fick ställa mig till tork i solens sken.

Visst hade lingonriset fått en annan grönska,

och mossan såg ej ut som i går kväll.

Nyfödda grässtrån måste jag få plocka

och första flugan fånga i en smäll.