.

Jag missade att det var fettisdag i går! Det såg jag på ett meddelande från vår lärare Raimo. Han skriver:

 

Täna on vastlapäev

Tere!
I dag är det fettisdagen - vastlapäev på estniska (jfr vastlad - fastlagen), den första dagen innan fastan före påsk börjar.

På fastlagsdagen ordnar man ”vastlaliug”, det vill säga att man kanar eller rutschar på den snö- och istäckta marken för att komma så långt som möjligt i syfte att förutsäga hur linen skulle växa. Ju längre rutsch, desto längre (och bättre) lin.

En traditionell måltid på fastlagsdagen består av fläsklägg och ärtsoppa. Ett senare tids tillägg är ”vastlakukkel” - semlan.

---

 

Jag ger mig. Sverige KAN vara vackert. Vi åkte mot nordost till Stenhamra, förbi kungens Drottningholms slott. Vi reste genom Sverige. Det var så svenskt med de typiska faluröda husen med vita knutar och glasveranda. Stall med hästar. Stora vita vidder. Mälaren. Ja, fantastiskt stämningsfullt. Och vi hade en jättetrevlig eftermiddag hos Åke och Gertie.

 

Vi berättade lite om Kirna för dem. Kirna som är en härlig plats om man vill det. Gården ligger i hjärtat av Estland nära Paide. Den första herrgården byggdes 1620 av Hans von Fersen.

Vi har varit där några gånger, och det är ett rent nöje. Man sitter på någon av de små bänkarna fru Anniko har ställt ut på olika platser på gården. Där är höga träd som ger skugga och härlig luft. Där sitter man gärna i sina egna tankar och njuter av tystnaden och den friska luften. Fru Anniko säger hur länge man ska sitta på de olika bänkarna, beroende på sjukdom eller värk. Men hon börjar med att man får sitta i en stol inne på kontoret och bli pendlad för att hon ska se vad som behöver göras. Hon tittar också på auran och lite annat, som jag inte riktigt vet.

 

Och här kommer historien om när Virve blev skjutsad till Kirna av farbror Armin.

- Jag har talat med fru Anniko på Kirna Mõis, sa farbror Armin en dag. Vi ska åka dit i morgon, du och jag.

– Vem är det?

– Har jag inte berättat om henne? Hon är sensitiv, hon ser det inte vi ser.

– Jaha?

– I Kirna finns det viktiga mineraler i jorden. Därifrån kommer helande jordstrålning. Redan på 1200-talet fanns det ett kloster på gården. Man antar att platsen valdes på grund av jordstrålningen.

– Jordstrålning, det har jag hört talas om.

– I modern tid lade man märke till att människor som var i trädgården var ovanligt friska. Det var en herrgård för den tyska adeln i några hundra år, sedan blev gården en skola under frihetstiden. Under sovjettiden var det sovchosen som använde gården, eftersom man tänkte plundra Estland på allt man kunde, undersökte man marken och fann mineraler i jorden, men alldeles för lite för att det skulle vara ekonomiskt att bryta, som tur var.

– Och sedan då?

– Ja, sedan var det fru Anniko som köpte den fallfärdiga gården. Hon hade utbildat sig i kunskapen om jordstrålning, och nu är det ett hälsocentrum. Människor från hela Estland kommer för att sitta på hennes bänkar och bli friska. Det kommer folk från Finland och Ryssland och andra länder också. Hon är känd i hela världen.

– Jaha, och nu vill du att jag sa tro på jordstrålning också. Virve är skeptisk. I hela världen? Ibland tar du nog i, farbror Armin.

 

Kirna mõis.

Men som vanligt när det handlar om historia och gammal kunskap är han orubblig. Det handlar om sådant som människor har vetat i historisk tid. Man suddar bara inte ut det.

– Ja, egentligen behöver du inte tro på det. Det fungerar ändå. Har jag berättat om Koit. Han trodde inte heller på henne, men när läkarna försökt läka ett svårt bensår på honom, och ville operera, då gick han äntligen med på att sitta på bänkarna, och när han efter några dagars behandling på Kirna kom till sjukhuset för att de skulle förbereda honom för operation, då såg läkaren att det var för sent. Såret var redan läkt.

– Jag ger mig! Jag åker väl dit då.

– Då åker vi i morgon förmiddag. Du kan titta på datorn. Jag tror det finns något där.

Det var så roligt med farbror Armin och datorer. Han visste verkligen ingenting. Han hade nog aldrig suttit framför en dator, behövdes det, var det tant Mall som fick göra det. Men ändå hade han förstått att det var viktigt, och att det var mycket man kunde göra. Virve hade hjälpt honom att prenumerera på dagstidningen på nätet ett par gånger, och han blev så imponerad för att det gick så fort och lätt.

Hon tog fram sin laptop, och prövade med ”Kirna” på Googel. Jovisst Där var det.  En lång text på estniska! Det var jobbigt för henne att läsa, men hon såg i alla fall, att det finns fyra platser på jorden med liknande energi som i Kirna. De finns i Kanada, på Irland, i Schweiz och på Kap Verdeöarna. Intressant! ”Gästernas upplevelser att Kirna är en speciell plats är sålunda inte en illusion utan en adekvat upplevelse av aktuellt existerande verklighet.” läste hon.  ”Ingen av platserna är identisk lik någon av de andra. Men de har liknande healingeffekt på energisystemet hos människor och naturen i området.”

– Det låter bra, det här ska jag verkligen pröva. Tänk om jag blir bra! Vilken grej!

 

De hade tur. Solen sken, luften var frisk och landskapet var fascinerande med de jättelika åkrarna som ännu var bruna, men som snart skulle vara färgade av allt som odlades och som ville upp ur den mörka jorden. Några hus låg vid vägen bakom stora häckar, som ännu inte dolde de små trähusen eller deras ibland förfallna stenlador med sina blad. De for förbi Paide, som var en ganska stor stad med många trista Chrustjevkahus. När skulle alla de här husen bli renoverade? Det måste vara deppigt att bo i betonghus som är smutsiga och trasiga. Längtar man hem till misären? Eller ser man den inte?

Strunt samma! De svängde in på herrgårdsparken där fru Anniko håller till. Hon syntes inte till, så de gick och kikade in i rummen runt entrén. Fasaden var inte renoverad, men inne i huset var det som en exotisk kultplats. Det kändes högtidligt. Hon såg en böneplats med ljusa, asiatiska bonader i fantastiska färger och kuddar att falla på knä på. Ljuv, lugn musik spelades någonstans. En bok av Dalai Lama låg framme och en liten katt låg totalt utslagen på en skrivbordsstol.

En kvinna i 50-60 årsåldern i en lång blå kjol och nystruken skinande vit blus kom in till dem. Hon hade ett varmt leende och tog i hand.

– Välkomna, var så god och sitt.

Hon visade på de två pinnstolarna vid skrivbordet och satte sig själv på sin skrivbordsstol. Virve såg inte att katten hoppade ner, så antagligen låg den där hela tiden. Hur de fick plats båda två? Virve hade ingen aning.

– Jag hörde att du är trött, sa fru Anniko medan hon svängde en pendel framför Virve. Hm. Hm, sa hon också. Hm.

– Dina problem kommer från njurarna som bara fungerar till åttio procent. Den vänstra lite mer än den högra. Jag ser att din hjärna är påverkad också. Hm. Och du har en spricka i astralkroppen runt dig. Det är där sjukdomarna kommer in.

Hon lät helt säker på sin sak, och Virve bestämde sig för att tro på henne. Tänk att man bara behöver en pendel. Alla laboratorieprov är totalt onödiga. Det här är något för svensk sjukvård. Hur mycket pengar skulle man kunna spara på detta?

– Kom, vi går ut.

De gick ut i trädgården framför huset mot ett skjul där en liten grusväg ledde till den större vägen.

– Här ska du gå sex gånger fram och tillbaka. Du får inte säga något, bara koncentrera dig på det du vill bli frisk ifrån, sa fru Anniko och gick tillbaka in i huset en stund.

Virve gick sex gånger upp och sex gånger ner för gången, tänkte bara på att hon måste bli pigg igen.

– Jag måste bli pigg. Tröttheten måste bort! Pigg, pigg!

Fru Anniko kom tillbaka när Virve var klar. Hon såg nöjd ut, och pekade mot en bänk.

– Nu ska vi gå till den här bänken. Vi ska börja med galaktisk tvättning. Du ska renas så att du kan ta emot energierna.

Hon visade vilka bänkar det gällde, och talade om hur många minuter Virve skulle sitta på respektive bänk.

Virve gjorde precis som hon blivit tillsagd och noterade att hon kände lite illamående en stund på den första och den tredje bänken. Vilket fru Anniko menade var ett gott tecken. Virve var mottaglig, och energierna renade henne.

Sedan var det dags för läkning. Hon fick sitta på bänkar som påverkade njure, lever, blodomlopp och hjärnan. Hela tiden försökte hon tänka på vad hon gjorde och kände efter om hon kunde uppfatta något speciellt. Det var inte så tydligt, men hon satt som hon skulle, och efteråt fick hon beröm av fru Anniko för att hon såg så pigg ut. Hon tackade, betalade och farbror Armin körde henne hem, medan fru Anniko gick tillbaka till en grupp människor som väntade på att hon skulle ha en föreläsning för dem.

– Säg inget nu, sa han. Vänta till i morgon. Vi kan åka tillbaka om det skulle behövas fler behandlingar.

Hon var konfunderad. Detta hade hon aldrig trott att hon skull vara med om. Detta var just det mytiska som gjorde tillvaron lite mer spännande. Det kunde väl hur som helst inte vara till skada? Det triggade fantasin! Och kanske hon skulle ta hit storasyster Annika. Allt som kunde hjälpa Annika, eller åtminstone skingra hennes tankar en stund, måste vara bra.

En sak var i alla fall säker. Hon sov som en stock den natten.