.

Solsjenitsyn skriver om sina egna erfarenheter i boken.

Han var artilleriofficer i Röda armén under det andra världskriget och hade chockats över morden, våldtäkterna och supandet, och anmärkte på detta för att få en ändring till stånd.  Men reaktionen blev en annan. En helt annan. Han arresterades och sattes i ett fängelse i Moskva.

Han fick dela cell med Arnold Susi från Estland. De hade mycket tid att lära känna varandra. Susi kom underfund med att Solsjenitsyn inte visste vad demokrati är för något. Han förstod också att ingen annan ryss heller visste det. Då såg han det som sin uppgift att förklara mycket noggrant för sin cellkamrat allt om demokrati. Solsjenitsyn var oerhört tacksam för allt han fått lära sig. När han sedan skrev sin bok om Ivan Denisovitj, då infogade han meningen ovan. Boken gavs ut med Chrustjevs godkännande. Ett litet uns av demokrati? Samtidigt skrev en est en liknandebok om Gulag, och fick den utgiven under samma demokratiska dagar i Sovjetunionen.

Arnold Susi läste om Ivan Denisovitjs liv i Gulag, och ropade till sina döttrar: ”Detta  är skrivet av artilleriofficeren som jag delade cell med i Moskva!” Namnen hade inte sagt honom något, det var innehållet! Han tog reda på Solsjenitsyns adress och skrev ett långt brev till honom. Det besvarades med ett lika långt brev, och så var kontakten åter igång. När det hettade till för Solsjenitsyn på 1960-talet gömde han sig hos Susi i Estland, och de var där han gömde sina manuskript för att ge ut när det blev ”demokratidags” igen. Han kände sig fri i Estland, och upplevde att esterna var det bästa folket i Sovjetunionen.

Inget land i världen ville erkänna det kommunistiska Sovjetunionen efter maktövertagandet i Ryssland. Esterna visste att de måste göra det för att få fredsöverenskommelsen underskriven efter frihetskriget. Det var en livsnödvändighet.

Estland är också det enda landet som fått ersättning från Ryssland för sin del av rikets tillgångar vid frigörelsen. Det skedde vid freden i Tartu 1920. Lenin betalade ut femton miljoner i guldrubler till esterna.

Nåväl. I Amerika, efter att Solsjenitsyn tvingats lämna Ryssland 1974, träffade han ”vita” ryssar, som liksom författaren hatade kommunisterna som förstört deras Ryssland. De berättade för Solsjenitsyn att ”De djävla esterna var de första i världen som erkänt den där judisk-bolsjevikiska helvetesstaten.” Solsjenitsyn blev så upprörd att han kontaktade sitt bokförlag, som strök den ovanstående meningen i de kommande upplagorna.

När Solsjenitsyn återvänt till Ryssland hade han bestämt sig för att aldrig mer besöka Estland eller ta kontakt med Arnold Susi.

I morgon firas minnet av Tartufreden 1920. Det här är en introduktion till den festen.