.

Till Dagens Nyheters ledarsida med anledning av Harry Scheins kolumn söndagen den 16 februari 1997.

 

Kära Harry Schein och ni andra, som så tvärsäkert har åsikter om sådant, som ni uppenbarligen inte vet så mycket om.

Aningslösa, jovisst. Man visste inte så mycket. Sovjet var ett slutet land.

Om man inte var kommunist i sin ungdom, då hade man inget hjärta. Jo jo.

 

Jag tror att det var 1956 min granne farbror L. var på officiellt besök i Sovjetunionen. Han var en av de första efter Stalins död. Han deltog i en delegationsresa från Sverige i egenskap av facklig förtroendeman.

 

Jag minns så väl hur pappa en tid efteråt vid middagsbordet sa: ”Det är visst inte så farligt i Sovjet. Farbror L. fick ett sådant fantastiskt mottagande. När båten la till stod hela staden och tog emot dem. Alla var så vänliga. De verkar inte alls ha det dåligt.”

 

 

Jag var alltså tretton år. Jag lyssnade och svarade honom ur djupet av mitt hjärta. Jag berättade vad kommunisterna hade gjort. Jag hade behållit minnet av vad mina lärare berättat om deportationerna till Sibirien. I mina öron lät det precis som deportationerna av judar och andra, utförda av nazisterna. Jag mindes hur de hade blivit hämtade i sina hem, och brutalt blivit förda till tågen. Där hade inte funnits plats för alla, så det fanns ingen möjlighet att röra sig. På det sättet hade de blivit forslade i veckor. Många överlevde resan, och kom till det kalla Sibirien i för tunna kläder. Det mindes jag, och mycket annat som jag berättade för pappa. När jag slutade, hade han förstått.

 

Jag läste tidningar så fort jag kunde läsa, vid fem års ålder. Jag lyssnade på partiledardebatterna i radion, trots mina unga år.

 

Vad jag med detta vill säga är, att det fanns hela tiden uppgifter om kommunismens grymheter, om man ville bli upplyst.

 

Får jag också säga några ord om Baltikum:

 

Baltikum består av tre länder, Harry Schein. Tre länder med tre olika kulturer. Somt är bra i våra ögon, somt är dåligt. Vet du, Harry Schein något om Estland? På riktigt? När jag för några år sedan läste ditt inlägg i DN om faran från Estland, hur du hörde ljudet av stöveltramp liknande det du hört i din bardoms nazistiska Österrike, då tvivlade jag på det. Vet du hur litet Estland är? Vet du hur mångkulturellt det är? Vet du att när Estlandblev fritt förra gången 1920, då köpte staten mark från storgodsägarna, till allra största del den tyska baltadeln.. marken såldes på långa fördelaktiga lån till småfolket. Vissa godsägare valde att bo kvar, andra var missnöjda och lämnade landet.

 

Vet du, att alla minoriteter på minst tre tusen invånare fick autonomi, och fick ha sina egna skolor, förutsatt att man hade det estniska språket och estnisk historia på schemat.

 

Visst har vi en del att lära oss från det fria Estland?

 

Den fjortonde juni 1994 var jag i Tallinn med min familj. Solen sken från blå himmel. Vi gick i tunna sommarkläder beredda att njuta av ännu en härlig sommardag.

 

På de flesta husen satt hållarna för flaggan kvar. Den som alla måste ha under sovjettiden när det påbjöds flagga. Nu satt det en flagga i varje hållare. Och dessutom var ett svart sorgflor fästat vid flaggan.

 

Vi gick in i en affär och köpte något, och när vi kom ut satt sorgfloret kvar. Vi promenerade runt i staden, och överallt fanns de här flaggorna. Vi gick in i en restaurang och åt, och flaggorna var kvar. Det kröp i oss. Vi frös i sommarvärmen. Det var som om staden i den vackra, ljusa sommardagen ändå var mörklagd i sorg. Det blev till och med svårt att andas. Sorgen var så fysisk.

 

Den fjortonde juni femtio år tidigare hade över tio tusen människor; män, kvinnor och barn blivit hämtade till helvetet i Sibirien, och många, många kom aldrig tillbaka. De kvinnor som tvingades att föda barn under dessa förhållanden, hör givetvis till dem som aldrig kom fram till destinationsorten. Eftersom vagnarna var tillbommade utifrån, blev liken liggande kvar hela resan. Det minnet ligger kvar i esternas hjärtan. Vi hade bevittnad en tyst demonstration, som vi aldrig kan glömma.

 

Att människor hämtades till Sibirien utan at ha begått något brott, var ingen sanning i Sverige. Inte före Sovjets fall. Hur många gånger fick jag inte höra att jag var utsatt för propaganda, när jag försökte berätta. Och, Harry Schein, det är detta som är så viktigt: HUR KUNDE DETTA HÄNDA? Hur gick de till när hela Sverige blev prosovjetiskt? Hur kunde Frank Baude, kplm(r) i ett intervjuprogram med Herbert Söderström få säga att om han kom till makten, skulle inte sådana journalister som Herbert Söderström finnas kvar i livet? Och det blev inga kommentarer till detta? Hur kan vi få fortsätta att tillåta symboler för kommunism men inte för nazism?

 

Hur kunde vi tro att vi visste bättre om livet i Sovjetunionen än människorna som levde där? Hur snabbt bestämmer vi oss för vad vi ska tycka och tro? Vet vi särskilt ofta vad vi talar om? Är vi så översköljda av information, att vi bara tror på och minns det som den senaste talaren sagt? Är vi så lätta att påverka för att vi inte har några bakgrundskunskaper? Börjar livet, kunskaperna och engagemanget den dagen vi träffar någon som säger något?

 

Ingen kan säga, att vi inte visste, eftersom jag trots min ungdom visste. Det finns många aningslösa människor i vårt land.

 

Med vänlig hälsning

underskrift

För att undvika missförstånd, vill jag nämna att jag är svensk, född av svenska föräldrar och har bott i Sverige i hela mitt liv.

 

Svar från Hans Bergström 1997-02-19

 

Karin

 

Vill genast bekräfta att jag fått ditt engagerade brev. Jag har sett till att det också har kommit Harry Schein till del.

 

Hjärtliga hälsningar

 

Hans Bergström

Chefredaktör.

 

 

 

 

Svar från Olof Santesson 1997-02-21 (chef för ledarsidan)

 

Karin

Tack för ditt intressanta brev. Vi brukar dock inte ta in kommentarer på kolumner annat än i absoluta undantagsfall, och jag har inga möjligheter att erbjuda utrymme för en invändning

 

Med vänlig hälsning

 

Olof Santesson

 

Dock fick jag inte någon reaktion från Harry Schein den gången.