.

Detta är den estniska delegationen med Jaan Poska i mitten.

Huset i Laiuse där Jaan Poska och Ants morfar föddes. men inte samtidigt, och inte i samma familj.

I Tartu var det större fest med presidenten och konsert.

I TV fick vi höra en diskussion mellan historiker om vad som egentligen hände och hur det ska tolkas. Tittare fick också ringa in och komma med synpunkter. En kvinna berättade att hon 1940 hade rest med en grupp till Leningrad och Moskva för att förbereda maktövertagandet. Flera i gruppen var kommunister, och hon berättade hur chockade alla blev när man lämnat det lilla vackra, välhållna landet Estland för att komma in i ett obeskrivligt smutsigt och nedgånget Sovjetunionen. Flera män, kommunister, grät vid åsynen och undrade hur de skulle kunna komma hem och berätta.

Vi fick också höra, att Ryssland inte längre godkänner Tartufreden, eftersom de anser att Estland frivilligt gick med i Sovjetunionen. Ni minns det där valet där resultatet publicerades innan röstningstiden gått ut. När Tanja blev hämtad av en soldat med gevär till vallokalen. Därför blir det aldrig klart med gränsdragningen mellan länderna. Stalin ändrade gränsen så, att Estland förlorade stora områden.

De talade också om att så bra som esterna hade under ”den estniska ” tiden, har de aldrig haft det. Nu bär de på minnet av det helvete, den fruktansvärda tiden de genomled så länge, när vi andra sa att det andra världskriget var över.

De talade också om att det finns många i väst, som fortfarande inte förstått, eller vill förstå. De tror på Kuba och Castro, Che Guevara och andra kommunistiska profiler. De vill inte förstå vad verkligheten innebär.

Och igen: Sovjetunionen undertecknade att de aldrig i evig tid skulle ha några anspråk på Estland.

De diskuterade också om det skulle kunna hända igen, att landet skulle bli ockuperat under ett krig. Men ingen ville tänka sig det. De anser att världen är förändrad och krig är inte längre troligt. Man kommer använda nya medel för att få makt i andra länder.

Tartuavtalet undertecknades av Jaan Poska och bolsjeviken A. Joffe. Det berättas att de slutligen hade kommit överens om hur allt skulle vara och ett tryckeri tryckte avtalet, men något blev fel och tryckeriet var tvunget att göra om allt. Det skulle ta tid så herrarna bestämde sig för att börja festen direkt. Klockan gick, och det blev ”roligare och roligare”. När det nya avtalet kom var herrarna inte kapabla att skriva under något. De måste vila en stund, så i själva verket skrevs Tartufreden inte under förrän den 3 februari kl 01.14.

Hanno tittade in en stund och vi fick en Postimees från januari, kulturdelen. Där finns en lång artikel om en kvinna, som, när hon var ung, överraskades när hon läste en dikt av Marie Under. Det betydde att hon dömdes till fängelse i fem år, och livet förstördes för henne. Hon skulle t.ex. aldrig få studera t.ex. eftersom hon var straffad.

Jag sitter och funderar på kommunisterna och Estland.

Det är intressant att det aldrig beskrivits som något positivt att esterna verkligen delade ut jord till folket. Det var inte kommunisterna som gjorde det utan Bondepartiet med Konstantin Päts i ledningen. Tänk er att 90 % av jorden ägdes av balttyska adelsmän när Estland blev fritt. Det var därför Hitler ansåg att Estland i grunden var tyskt under kriget. – Nationalitet är ett intressant kapitel.- Naturligtvis kunde inte så stor del av den odlingsbara jorden till höra ett främmande folk när landet blev fritt. Självklart blev balttyskarna uppbragta när de förstod att de måste lämna över marken till de där ”icke-tyskarna”. Men vi ska också veta, att hedersbenämningen ”estofil” tidigare var en benämning på de balttyskar som ansåg att Estland tillhörde esterna.

Tomas Käbin skriver i Baltic Guide: Ett flertal herresäten gjordes om till skolor och kommunala inrättningar. Estland lyckades med föresatsen att eliminera framväxten av kommunism även om balttyskarna kände sig förfördelade.