.

Just nu på radion: Ilmar Reepalu svarar på anklagelserna han fått för att han inte gör något åt judeförföljelser i Malmö.

Någon har tydligen sagt att han inte vill göra något eftersom han är est, och esterna har ju alltid förföljt judar!

1. Han var ett år när familjen flydde. 2. Och jag behöver väl inte upprepa hur fel detta påhopp är om Estland. Esterna kan inte försvara sig. Hur man än försöker förklara sanningen kommer alltid sådana anklagelser tillbaka. Tänk om judarna själva kunde söka sanningen i sina anklagelser. Jag tror det är enda möjligheten. De får inte vinna på att ljuga. Det inger inget förtroende och det blir bara värre om det kommer fram i en för dem känslig tid.

I dagens DN har ledaren följande rubrik:

I Diktaturens regi.

Richard Swartz presenterar sig som f.d. kremlolog, d.v.s. en som kunde tyda vad diktatorerna sa. En vanlig människa hade svårigheter med det nämligen. Han skriver: kremlologin … var svaret på ett slutet politiskt system vars ritualer och fikonspråk bar på meddelanden till de invigda, men för alla andra dolde vad som skulle meddelas. Just så ser diktatorns föreställning om samtal och dialog ut.

… Ett sådant parti i öst… till sin natur dogmatiskt och fullkomligt okänsligt för att människan bara har ett liv varför hennes tid sålunda är någonting mycket dyrbart. Det är så tydligt i allt som har förändrats i Estland efter befrielsen. Alla målade streck på vägarna, trafikmärken och hastighetsskyltar. Att man inte längre släpper dörren i ansiktet på nästa passerande. Att man försöker undvika att spruta vatten på gående när man kör förbi med bilen. Att expediten inte fräser åt kunden för att varan inte finns. (Allt detta hann vi vara med om.) Ja, hela livet är annorlunda när man tillåts tänka på varandra som levande människor.

Paradoxalt nog var det som inte nämndes i ett sådant tal ofta ännu viktigare än vad som blev sagt. En person, ett land, en tidigare partilinje kunde utplånas genom ett sådant utelämnande.

Och: han berättar om ett tal på en kongress, där den översatta texten skickades runt till alla deltagare, och hans förvåning när där också fanns infogade parenteser där det stod ”applåder” ”långa ihållande applåder” eller ”stormande applåder, alla reser sig”. Jag minns när Anne berättade om hur de blev utkallade för att gråta eller hurra när Stalin dött eller andra för Sovjet viktiga händelser. ”Hur kunde någon tro att det var på riktigt?”

Allt var påkallat från Moskva. Eller som citatet ur en av böckerna jag läst: Jag behöver ingen klocka. Moskva talar om tiden för mig. Ingenting har hänt förrän Moskva sagt det.

Vi har kommit hem igen efter att ha firat tonåringen Felicia, och ser att de estniska isdansarna ligger sist efter kortprogrammet. Jag tyckte verkligen att de var duktiga. Hoppas de får högre poäng nästa gång.

Nu vill jag bara att ni ska läsa det här, som är ett citat från boken om Ivan de förskräcklige:

Det har debatterats mycket bland historiker vad gäller omfattningen av den fysiska förstörelse som den mongoliska invasionen innebar, på vilket sätt det mongoliska inflytandet påverkade den ryska sociala och politiska utvecklingen och i vilken grad mongolerna bar ansvaret för den förmenta underutvecklingen av det ryska samhället på 1500-talet. … så fort mongolerna ansåg att ryssarna behövde påminnas om sin underordnade status svepte de fram likt en virvelvind över landet med en plötslig, ekonomisk kollaps som följd. Genast avfolkades stora områden: folk slogs ihjäl, togs som slavar, mobiliserades i armén som soldater eller hantverkare. Kunskaper gick förlorade, städer plundrades och odlingsmark lades för fäfot. Furstarna, som visserligen kanske slapp undan erövringens värsta konsekvenser, var tvungna att lära sig mygla, intrigera, ljuga och muta för att uppnå sina mål och att underkasta sig sina herrars krav oavsett hur förnedrande dessa krav än var.

Detta är 1200-tal. En hård tid i Ryssland. Men visst lät det bekant? Varför gjorde de likadant 700 (sjuhundra) år senare? Var fanns utvecklingen?