.

Anders Björk, Herr Landshövding, har tilldelats en medalj av Estland president. Han ska hämta den i morgon ur presidentens hand. Estland tackar några utländska medborgare med en hedersmedalj som har gjort något under och efter ockupationen. Vi träffades på båten i morse, och han berättade att han var aktiv långt innan andra hade förstått. Vi gratulerade förstås.

Maarjamaa-Korsets förtjänstmedalj har utdelats till följande personer utanför Estland. (Maarjamaa är en gammal benämning på Estland)

Anders Björk

Josep Joschka Fischer, Tysklands förre utrikesminister; han hjälpte mycket aktivt till vid Estlands inträde i EU. (Honom hejade vi på när vi var i Berlin.)

Per Stig Möller, dansk utrikesminister som arbetade mycket hårt för Estland

Sofi Oksanen, ni vet!!

Diedrich von Kyaw, hjälpte till vid Nato-inträdet

Leif Sevón, ordförande i Finlands Högsta Domstol, hjälpte till att utveckla domstolsväsendet i Estland efter ockupationen.

Satu Honkkala, finsk skolledare som införde estniskan i finska skolar

Klaus Byrith, forskat i estnisk musik

Venta Kocere, est- lettisk kulturpersonlighet som arbetat aktivt för kulturutbyte mellan länderna.

Ilkka Heikki Herlin, finsk affärsman som öppnat vägar till estniskt affärsliv.

Den högtidliga medaljutdelningen sker i morgon på Nationaldagen.

 

 

Jag läste några kapitel till i boken om Ivan den förskräcklige på båten.

Han var utsedd av Gud att härska i Ryssland. Han kallade sitt rike för ”det tredje Rom”, och gjorde ständigt paralleller med Jerusalem och Gamla Testamentet. Han rike var det nya Jerusalem. Helt fantastiskt.

Han utformade specifika regler för hur han skulle ta emot kungar, sändebud och andra besökande. Ju finare porslin och bestick han använde, desto finare besökare. Problemet var att de andra kungligheterna i väst inte ansåg honom ”fin”, eller ”tillräckligt fin”.

Metropoliten i Moskva lyckades lugna Ivan några år. Då ägnade han sig åt familjeliv och religiöst liv. Han lät sina förtrogna regera.

När han blev allvarligt sjuk 1553 och den av honom själv tänkte tronpretendenten, hans son bara var ett barn, då utbröt en kamp om efterträdaren. Och så blev han frisk! Alla fick svära trohet åt honom och hans son.

 

Men när hans hustru Anastasia dog 1560, då tappade han kontrollen. Då kunde inte någon vara säker. Han omgav sig med olika rådgivare, och där fanns en ständig maktkamp.

Det skulle vara intressant att göra en jämförelse mellan Ivan den förskräcklige och Stalin. Ungefär 400 år skiljer de båda makthavarna. Så mycket var ändå likadant.

1.      Man fick inte lämna landet.

2.      Om någon ansågs skyldig till något, då straffades hela familjen.

3.      Rådgivarna skiftade, och ingen gick säker.

4.      Landet måste bli större.

5.      Men jag tror inte att Stalin ansåg sig vara sänd av Gud. Eller… jag vet det. Däremot är deras tro, hur den än tedde sig, den enda möjliga i landet. Även kommunism är en sorts tro.

Jag fortsätter listan vartefter.

Ivan den Förskräcklige var en av Stalins idoler, och Stalin själv var idol för Sadam Hussein.

Nej, jag fortsätter att läsa. Boken är verkligen intressant, men jag lyckas inte förmedla det jag vill. Men jag ska!