Feb. 26, 2010 Än värre exempel på den äkta ondskan



Visst ser han go´ ut, tsaren.




Ja, hur utvecklas mänskligheten? Vad har vi för krav på utveckling. Eller vad betyder det att vissa drag hos Ivan den förskräcklige från 1500-talet kan uppfattas hos dagens makthavare?

Tydligen har en son till Muammar Khadaffi avslöjats när han hällde kokande vatten över en tjänsteflicka när han bodde på ett hotell i Schweiz. Pappan blev så förbannad för att Schweiz hade åsikter om detta att han har utlyst en jihad. Ungefär så skulle Ivan ha reagerat om någon ifrågasatte hans rätt att göra vad han ville med sina undersåtar.

 

Generalen, furst Anatol Kurbskij vågade protestera, men då var han i säkerhet i Litauen. Han skrev ett brev till tsaren:

Jag har spillt mitt blod som vatten för er, och mitt blod förbannar er … jag har marscherat framför er armé – och jag har marscherat och jag har marscherat och jag har givit er seger efter seger. Men för er, värde tsar, kvittar det lika. Sådant lönas hellre med er oblidkeliga vrede och bittra hat för att inte tala om era glödande ugnar (en av Ivans favoritmetoder när det gällde tortyr). Tror ni att ni är odödlig, värde tsar? Eller har ni lockats till kätteri av sällan skådat slag.

Senare skriver Kurbskij en bok, Historia, om Ivan med än värre exempel på den äkta ondskan.

Vi vet nu att han verkligen var sjuk, eller hur? Vi förstår att det drabbade liverna och esterna. Det livländska kriget är bara en bisak i boken, varför vi inte får någon djupare kunskap om vad som hände där mer detaljerat. Sverige intog Narva och behöll staden till Ivans vrede, vilket betydde att det blev något bättre för esterna där, men svenskarna var inga änglar, de heller. Det viktigaste svenskarna genomförde, var att likställa den vanlige esten med alla ”herrar” när det gällde rättssäkerhet.

Jag kan i alla fall rekommendera boken, som är något av en forskningsrapport. Man fascineras av hur mycket som finns bevarat och kan tolkas i dag. Författaren gottar sig inte i galenskapen, utan berättar vad som hände.

Vello Pekomäe menar i sin bok Estland genom tiderna att det verkar rent otroligt att någon del av befolkningen kunnat överleva ofärdsåren. Stora ryska truppstyrkor, från 30 000 till 80 000 ma drog genom landet. De plundrade och förde bort människor, boskap och spannmål. Det som inte kunde bortföras, brändes ner. Därtill drabbades befolkningen av ständigt återkommande pest och hungersnöd.

1583 slöts fred mellan Ryssland och Sverige. Nordestland med städerna Tallinn, Narva, Haapsalu och Rakvere förblev i svensk ägo. Denna gång misslyckades ryssarna att ta Estland!

 

Som jag sagt förut. Det är inte tolerans som kan förbättra världen. Tolerans betyder att man tiger. Nyfiken respekt, och att säga ifrån när ondskan sätter in, är enda möjligheten. Självklart tror jag inte att man kan ”säga ifrån” till en sjuk människa som Ivan. Eller hans gelikar i dagens värld. Att vi förstår när vi är utsatta för lögner och propaganda, och att vi ser när vår broder lider, är väl möjliga mål?

 
Trackback
RSS 2.0