Feb. 27, 2010 Karl XII:s krig.
Snön sjunker ner i jorden. Träd och buskar växer ur snön. Solen visar sig inte i dag. Men meteorologen sa att vintern kommer tillbaka i slutet av mars. Hur vet han det? Hoppas han bara gissade.
Jag började läsa boken Stormaktens sista krig i går och förflyttades från femtonhundratalets mörka tid till sjuttonhundratalet. Hur är det då? Krig. Krig. Krig. Regenterna söker hela tiden efter samarbetspartner för att börja ett krig mot någon de stiftat fred med tidigare. Och jag måste fråga Göran Persson, Sveriges statsminister en gång: Vi har inte alltid varit vänner med danskarna. Vi har fört krig mot dem. var du sjuk när vi läste om de krigen i skolan? Du påstod ju att Sverige och Danmark alltid varit vänner, när du invigde Öresundsbron.
Dessutom måste man säga, att det lilla folk, som drog sig från Uralbergen mot kusten i väster för länge, länge sedan hade maximal otur. Den plats de stannade på blev så fruktansvärt attraktiv för olika krigare, som var beredda till vad som helst för att få tillgång till just den kusten.
Nu till boken om Karl XII:s krig.
1699
Det drog ihop sig. Danmark, Ryssland och Polen förberedde sig för krig med Sverige. De satsade på överraskningskrig. Sverige var väl förberett. De största garnisonerna i Östersjöprovinserna var Narva och Riga, och sammanlagt fanns det tio fästningar i Baltikum: Reval. Riga, Cobron, Neumünde, Kokenhausen Dorpat, Marienburg, Neuhausen, Pernau, och Ahrensburg. Så även Baltikum tvingades försvara Sverige. Baltikum var viktigt för handeln för länderna runt Östersjön, men även för England, som hade specialavtal för sin handel med Ivan den förskräcklige.
16 oktober
Karl XII lämnar Pärnu (Pernau) med sin armé för att gå mot Rakvere (Wesenberg). De upptäcker under marschen vilken tillstånd som råder i Estland. Det hade varit hungersnöd och folk hade satt ut kors utefter vägarna. Men ännu värre var att se hur de ryska trupperna hade länsat landet på mat och andra förnödenheter. Alla svenskar och tyskar de mött under plundringen hade fängslats. Kvinnorna fördes till de ryska lägren där de utnyttjades sexuellt och tvingades utföra olika hushållssysslor. Överallt kunde de svenska soldaterna se brända byar och gårdar. På vägarna mötte de främlingar som kunde berätta skräckhistorier om de ryska härjningarna.
Jag har berättat lite om striden i Narva tidigare, och därför vet ni att tsar Peter ”fick annat att göra” och lämnade Narva. Svenskarna besegrade den ryska hären, som var tre gånger så stor som den svenska. Med hjälp av vädret. Det började nämligen snöa, och snön drev mot ryssarna så, att de inte såg någonting. Själva ansåg svenskarna att det var ”med Guds hjälp” de vann. Det var nämligen deras valspråk.
När författaren sedan beskriver vinterkvarteret i Lais, talar han bara om de svenska soldaterna som dog i olika sjukdomar. Han berättar att det var fler som dog av sjukdomar än i striderna.
Här lämnar jag Karl XII för ett tag. Ag har nämligen fått Sofi Oksanens bok Utrensning i present, och vill så gärna läsa den. Men eftersom jag förstått att den också handlar om vad kommunismen gjorde med människorna är jag lite avvaktande. Jag vet ju vad den gjorde. Och det är fruktansvärt hur den kunde förändra vanliga människor. Jag minns i de där programmen som Lasse Holmkvist gjorde om Estland 1991 (tror jag) där han bl.a. intervjuade en kvinna som stod och sålde bananer och hon sa: Sådana människor som vi var under frihetstiden dröjer det länge till vi blir igen. Och så är det Hanno och Malle, som säger ”Ni kommer aldrig förstå.”
