.

Det här är en karta med text på setuspråket. Setumaa ligger i sydöstra hörnet av Estland och går in i det nuvarande Ryssland. Under den fria tiden gick gränsen utanför setukesernas mark. Mer om det senare.

 

Först ska jag emellertid berätta att ett vikingaskepp är sjösatt i Käsmu. Hallå sigtunabor! Se upp! De kommer tillbaka!

Sedan måste jag fråga: Ni följer väl skidtävlingarna i Otepää?

 

Nu vill jag berätta en saga. Om den har ett lyckligt slut vet vi inte ännu. Jag har berättat den förr. Detta besök i sagan gjorde vi 1998.

 

Det var en gång ett folk, som bodde mittemellan. Det var helt enkelt ett gränsfolk. De levde sitt eget liv på sin egen del av jorden. De hade sina vanor och sina seder. De levde med varandra, och gjorde inget väsen av sig bland andra människor. Så levde de i 700 år.

Någon gång kan vi vanliga människor bli påminda om att de finns. Jag såg för första gången en Setukvinna vid invigningen av Turistmässan i Tallinn 1995. Det var en riktig bondkvinna klädd i folkdräkt och med enorma smycken om halsen. Ingenting visste jag och ingenting förstod jag. Men jag blev intresserad.

 

 

En sommardag 1998 när vi satt på gården mitt i det vackra Estland, sa Hanno, att han tyckte vi skulle besöka en Setufamilj.

”Det finns en familj, som vi kommit mycket nära,” sa han.

”Vad är det för särskilt med Setu?” Frågade jag.

 

Då började Hanno berätta lite grand.

 

”Setufolket är ett folk i sydöstra Estland. Dom är ester. Har alltid bott i Estland, men är ändå ortodoxa. De talar både estniska och ryska, och därför försökte kommunisterna använda sig av dem, när de skulle förryska Estland. Antagligen trodde ryssarna, att de var mer ryssar än ester. Och det är naturligtvis förklaringen till att ester är misstänksamma till dem."

”Jaha, ” tänkte jag, ”det lät inte så upphetsande.”

 

Sedan blev det inte så mycket mer sagt om dem.  Vi bestämde bara, att vi skulle resa nästa måndag, när Hanno kommit tillbaka från sin Finlandsresa. Under tiden gjorde Ants och jag en liten tur i det svenska Estland. Så fort jag fick tillfälle frågade jag människor jag pratade med, om de kunde berätta något om setufolket. Men det var inte mycket jag fick veta.

”Jag vet egentligen ingenting” sa Ivar som är historielärare.

”Akta dig, de är hästtjuvar”, sa någon annan, med ett leende, ”men ni har väl förstås inga hästar med er.”

 

På söndagskvällen sammanstrålade vi igen med Hanno.

”I kväll ska vi titta på TV”, sa han. ”Det handlar om setufolket. Sätt på TV: n.”

Så fick vi se invigningen av Setumuseet på TV.  Det hade invigts några veckor tidigare med högtidstal av kulturministern och folksånger av olika sånggrupper. Men det var inte vanlig nordisk folkmusik utan en sorts entonig sång ledd av en försångerska. Det lät faktiskt exotiskt.

”Vi måste ha presenter med oss. Jag måste till apoteket och köpa eter till dem”.

”ETER?”

”Jo, ni förstår att Setufolket dricker eter och berusar sig på det.”

”Men är inte det farligt?!” Sa kloka svenskarna och kom ihåg den där polypoperationen för nästan 50 år sedan, när vi blev så illamående.

”För dom är det inte farligt, det är en gammal tradition.  Skulle någon av dom få för mycket i sig, lägger de sig ner, och så pyser gasen ur munnen. Men ni ska absolut inte pröva!”

Det låter ju inte särskilt hälsosamt!

 

 

På måndagsmorgonen for vi iväg genom det estniska landskapet. Visste ni, att solen alltid lyser över Estland? Visserligen är det regnrekord i år, men på något sätt lyser solen i alla fall. Numera är de stora vägarna asfalterade, åkrarna odlade och vyerna vidsträckta. Stora gröna eller gula fält, avbrutna av gröna, stora skogar.

”Hur kommer det sig, att alla träd är lika höga i skogarna?” Kunde jag inte låta bli att fråga. Hanno tänkte efter.

”Under kommunisttiden avverkade man nästan ingen skog, så alla träd har stått och växt i över 50 år. Det Moskva ville ha av esterna var kött och mjölk, så skogen fick stå orörd.”

Det finns så mycket Hanno berättar för oss, som är så självklart för honom, men som låter märkligt i våra öron. Vi, Ants och jag, har väl vant oss, men vissa saker går inte att säga i Sverige. Många tror att vi ljuger eller drar till eller vinklar. Men jag tror jag förstår vad han menar. Moskva ville inte ha skog, då blev skogen kvar. Moskva ville ha kött, då fick hellre esterna svälta.

Nu får jag inte glömma att berätta om storkarna. Estland är fyllt av gårdar. Herrgårdar. Det var under den tiden den balttyska adeln bodde här. Under den tid Estland lydde under den ryske tsaren var det ändå den tyska adeln som härskade. På varje herrgård fanns ett eget spritbränneri. Varje bränneri hade en skorsten, och varje skorsten hade en storkfamilj. Högt däruppe står de och spanar ner på oss. Om de inte letar mat på åkrarna. I början måste vi stanna för varje stork vi såg och ta fram kameran.  Nu börjar vi bli så vana, att vi reagerar nästan bara när storkarna går över vägen eller utefter dikesrenen. Stora, vackra och i högsta grad levande.

Nåväl, resan tog slut. Vi mötte skylten där det stod Setumaa. Setuland. Länet heter helt enkelt så. Detta är Setufolkets eget land. Vi upplever inte skillnaden så stor. Husen är kanske mindre, men annars ser de likadana ut som i övriga Estland. Gulgröna eller brungula som om de lånat färg av bärnsten. De människor vi ser, ser vanliga ut. Inga folkdräkter, inga andra konstigheter heller förresten. Vi går in ett hus i centrala Värska, huvudorten för setukeserna i Estland. Det är mörkt och stängt som vanligt i sådana här byggnader i Estland. Men Hanno ger sig inte, utan hittar en dörr, som går att öppna, och där inne finns en dam, som visar sig vara fru Lövi, museiföreståndaren. Hon hälsar på oss, och säger som den mest självklara sak i världen, att vi ska hämta Paul, och komma tillbaka, så ska hon visa oss museet. Vi undrar förstås, om ”alla” vet att vi är i Värska.

Forts. i morgon