.

Jag satt i soffan och tänkte litegrand. Plötsligt fick jag en känsla av något, som verkligen förstörde livskvaliten för alla ockuperade. Jag kände så starkt vilsenheten och frustrationen för den, som är delaktig i en grupp människor, släktingar, vänner, grannar,som träffas och hjälper varandra, finns där som stöd för varandra i alla situationer. Och så sår någon misstänksamhet. Vi uppmanas att ange varandra för att rädda oss själva och våra närmaste. På liv och död. Vi kan inte längre lita på någon.Vad blir livet värt då?

Nu fortsätter jag berättelsen om setukeserna.

När vi träffat Paul och sammanstrålat på museet berättar fru Lövi för oss:

I 700 år har setufolket levt här. Just här. Gränserna var mycket bestämda. Man försörjde sig på det naturen gav, och blandade sig inte med andra folkslag. Om någon gifte sig med en ”utomstående” blev det problem. Han eller hon blev aldrig accepterad. På det viset kunde man behålla sin kultur och sina vanor. För att räknas som setu måste man vara det till hundra procent.

”Jaha, då förstår jag.”

Men något hände. Andra världskriget bröt ut och ockupanter kom från alla håll. Männen blev inkallade, de försvann eller dog. Kollektiviseringen påbörjades 1949. De som protesterade dödades eller blev deporterade till Sibirien. Ungdomarna flyttade till städerna för att kunna försörja sig. Den urgamla setukulturen började upplösas. Barnen kunde inte längre göra alla dessa sysslor, som deras förfäder så självklart gjort. Allt tenderade att suddas ut, och de så viktiga rötterna försvann. Det gick ju inte längre att skydda sin kultur; man kallar sig numera setu även om en förälder är vanlig est.

1992 kom någon med en idé.

”Vi måste ha ett museum.” Men det fanns inga pengar, och det fanns ingen mark.  ”Vad behöver vi?”

Kommunen skänkte mark och genom insamlingar och sponsorer fick man pengar att köpa byggmaterial.

Den första frågan man ställde sig, när man skulle börja byggandet var: Vad är en setubondgård utan vatten och bastu?

”Nåväl. Då börjar vi där.”

Och där började också vår visning. Mot bastun!

Gården består av flera vackra nybyggda trähus på en stor grästun. Lite vid sidan av ligger bastun. En riktig äkta rökbastu. Jag undrade lite försynt, om det inte var jobbigt att sitta i röken. Men den vädrar man ju ut, så det var ju inga problem. Så berättar fru Lövi för oss att förre statsministern Mart Laar har badat i den bastun, och då stod en av kvinnokörerna utanför och diktade en ny sång om honom (det är så deras sånger kommer till). Det var naturligtvis mycket smickrande, och setufolket fick en ny vän.

Och brunnen med vatten fanns ju där utanför. Och den är förresten helgad av prästen. Jag har förstått, att vatten är på något sätt magiskt i Estland. Inget hus får byggas utan att man har kontrollerat hur vattenådrorna löper i marken. Och här blev dricksvattnet helgat av prästen. Setufolket säljer faktiskt färskvatten från Värska. Det finns att köpa i affärerna i Tallinn.

Så går vi till skafferiet. Det ser ju lite opraktiskt ut med stockar till golv, och så särskilt tätt ligger de inte heller. ”Lite konstiga var de ju i alla fall.” Men, nej. Eftersom förrådsbyggnaden var så väl genomluftad på det här sättet kunde man förvara maten där till och med på sommaren. Det var helt enkelt mycket väl genomtänkt.

Själva boningshuset består egentligen av endast ett rum, men med fyra funktioner. Kök, vardagsrum, sovrum och bagarstuga. Bakugnen är skickligt byggd så att man kan sova runt den på fasta britsar och få värme. Föräldrasovrummet är delvis avskilt, där sover även de yngre barnen vintertid. Äldsta dotterns säng står för sig själv i köksavdelningen. ”Hon måste gifta sig först av barnen,” säger Paul som om det förklarar allt. Jag begriper inte riktigt, men det ska väl visa sig vad som menas med det.

Här levde man ett mycket enkelt liv. Ingen lyx som gardiner och andra utsmyckningar var accepterade. Den rikedom man eventuellt samlade på sig fick man visa med kvinnornas smycken.  Ju större halssmycken, desto bättre, ju tyngre, desto förmögnare familj, och en bra brud att gifta sig med.

Vardagslivet var synnerligen inrutat. Kvinnor och flickor hade sina bestämda sysslor, som tog hela dagarna och ofta kvällarna i anspråk. Männen hade sina sysslor. På söndagen gick alla i kyrkan. Man tillhör den ortodoxa kyrkan. Och det är också en källa till bekymmer. Den förre prästen agerade för att man skall lyda under Moskva och den ryska kyrkan, men det vill inte setufolket. Man lyckades avsätta honom och fick en ny präst, som accepterar deras egen vilja. De är estnisk ortodoxa, och tillhör den grekiska kyrkan.

När vi sitter där i storstugan Hanno, Ants, Paul, fru Lövi och jag börjar Paul berätta.

”Livet var så osäkert då. 1954 arbetade min pappa på kollektivet. Han hade hustru och barn att försörja. Någon lön utbetalades inte förrän efter ett år. När dagen äntligen kom för den livsnödvändiga lönen, fick han veta, att ersättningen för ett års arbete var en filmföreställning på kolchosen. Man visade en rysk arbetarfilm. Utan det naturen gav, hade de naturligtvis inte överlevt.

Jag blir naturligtvis alldeles stum. Jag har så svårt att förstå, att någon överhuvudtaget kan överleva med en familj utan att få betalt för sitt arbete. Jag försöker föreställa mig, hur man lever ett helt år utan pengar.

”Men kanske var det trots allt värre för grannen.” Paul fortsätter att berätta.

”Här i granngården bodde en familj med fem barn. 1949 sådde bonden sina åkrar. Han såg att det skulle bli en god skörd det året, och kände tillförsikt inför vintern. Men då påbörjades kollektiviseringen. Han tvingades lämna sin mark och istället arbeta på kolchosen. Utan mat och utan lön. Med hustru och fem barn att försörja. I sin förtvivlan tänkte han då på sin egen odling. Han visste, att det fanns mycket ätbart där. Han kunde ju till och med se den från sitt fönster. Han gick dit och tog några strån från sin egen åker till sin familj. Det upptäcktes och kostade honom sex år i hårt arbetsläger i Assalemma i Estland. Där bröt han benet i ett stenbrott, kom så småningom hem, men hade totalt tappat livslusten. Han dog strax efter hemkomsten.”

 

Forts. följer