.

Setukvinnor i olika åldrar.

Paul börjar spela på ett litet dragspel som finns där, men det låter inget vidare utan fru Lövi fortsätter att berätta om gamla tider istället.

”Vävstolen sattes upp i storstugan på vintern. På våren flyttades den ut i flickornas stuga. Man såg till, att de alltid hade arbete. Det var mycket som skulle vävas. För det första måste ju hela familjen ha kläder, för det andra måste de väva sin egen hemgift och dessutom måste de tillverka presenter till alla i den familj de en gång skulle tillhöra. Det var ett ständigt arbete om de skulle hinna. Gifta sig måste man ju och det gällde att ha friare. Äldsta dottern måste först hitta någon.”

Så börjar hon berätta om sovarna.  Alla flickor skulle ha en sovare. En pojke alltså, som kom och sov i hennes säng på natten. ”Det hände ingenting. De bara sov!” Det gick ju bara under den varma tiden, när de låg i flickstugan. Och nu förstår jag det där med äldsta dotterns säng i köket. Äldsta dottern måste bli gift först. Hon måste ha en sovare först, och då gällde det att utnyttja tiden. Eftersom hon sov för sig själv på vintern, kunde hon ta emot en sänggäst hela året. Skulle någon komma och fria till andra dottern innan den första var gift, fick han lov att vänta. Hur kära de än var. Äldst först. Blev inte äldst gift, kunde ingen annan heller gifta sig. Det berättas om en flicka som inte ville ha någon sovare, men som fick lov att ge med sig. Annars kunde man tro, att hon var underlig på något sätt.

Vi går runt i stugorna och förundras över hur praktiskt allt är. Tänk en sån detalj som potatiskorgen, som är spetsig i botten för att den ska passa mellan fårorna.

Så säger fru Lövi när vi frågar efter toalett:

”Här finns en fin och nybyggd, men setufolket hade aldrig toalett förrän på 30-talet.” Så förundras man över det också, men nu ska vi vidare. Vi ska äta middag hemma hos Paul.

Nu kör vi inte längre på asfalt. Nu är det sandvägar, men luften är så stilla denna dag, att dammet, som yr efter oss ligger kvar som ett moln mycket länge. Vi kommer fram till Pauls gård. Men det är inte längre han som är bonden. Nej, det är äldste sonen Kalver och hans hustru Ene som bor här med sina pojkar.

”Det här är nya bondmoran” säger en stolt svärfar.

Ut ur huset ramlar så sonen Alar och hans hustru Kristi. Skrattande hälsar vi på varandra och vi känner oss hjärtligt välkomna. Inne i huset ligger den gamla Anne. Farmor. Böjd av hårt arbete, men nöjd ändå. Hon visar med stolthet de fotografier som sitter på väggen. Anne i sin folkdräkt med alla sina tunga smycken. Jag förstår. Hon var rik bland setufolket. Både ekonomiskt och i själen. Men ändå säger hon till sin svärdotter Viivi, Pauls hustru,

”Du ska inte alltid hålla på med något arbete. Du ser väl på mig, att man inte ska arbeta så hårt.”

Ja, krokig är hon, och hasar sig fram gör hon. Hon har haft Parkinsons sjukdom i sjutton år, men det finns ändå lugn och tillfredsställelse i hennes ögon. Hon letar också fram fotot från sin 70-årsdag. Hon sitter i mitten med hela släkten och alla vänner runtomkring. Hon har på sig folkdräkten naturligtvis, precis som de andra kvinnorna på festen. Nog ser det ut som om mor Annes smycken väger tyngst.

Vad bjuds vi på? Gul färsk potatis, nystekta kantareller, färsk torgsallad, smör, hembakat rågbröd, ost och lite korv. Det behövs ingen korv. Godare potatis har jag aldrig ätit. En underbar måltid. Och så sitter vi på gården och äter, för den pjåskiga svenska gästen tål inte målarfärgslukten i huset. ”Aldrig har det varit så stilla här”, säger Viivi. ”Här blåser det alltid om öronen. Aldrig brukar vi kunna sitta i lugn och ro här.”

Så denna stilla kväll sitter vi och lyssnar på berättelser om deras liv, och vi går och ser när kon mjölkas och när hästen leds ut på bete. Vi tar en liten tur runt den stora köksträdgården.

När vi går runt och tittar säger Viivi som en fullkomlig självklarhet:

”Det var så annorlunda förr. Här kände alla varandra, vi var ju bara vi, och aldrig stals något. Vi behövde ingen som bevakade oss.”

”I morgon åker vi till torget i Tallinn och säljer svamp och potatis,” säger Paul.

”Men det är ju 30 mil! ” Säger vi.

Men så är det. Resa på natten, sälja på dagen och resa hem.

”När Sovjet ockuperade Estland ändrade man gränsdragningen.”

Paul tar fram en karta. Han visar den gamla gränsen, som går med en jämn båge över Peipsisjön och runt hela Setumaa.

”Här ser ni, hela Setuland tillhörde Estland. Vi är ester, och inget annat. Men titta här på den nya gränsen som ritades under ockupationen. Den skär av Estland. Krokig och ojämn går den på fel sida om sjön. Där är en liten böj, för där upptäckte de att det bodde två ryssar. De var säkert inte nyktra när de ritade den här gränsen.  Tvärs igenom vår del av landet går den. Halva min skog hamnade i Ryssland. Förut spelade det inte någon roll. Då var ju marken stulen från oss, men nu, när vi ska ha fått tillbaka vår egendom, då har de taggtråd och gränsvakt, och jag får inte tillbaka min skog. Men det värsta är väl att nu är vi inte längre ett gränsfolk. Nu är vi två gränsfolk. Vi är effektivt avdelade. Familjer hamnade på olika sidor. En man som hamnat på den estniska sidan ville begrava sin bror på kyrkogården i Värska, men eftersom han tillhörde Ryssland numera var det fullständigt omöjligt.”

Det är naturligtvis fruktansvärt traumatiskt att förlora så mycket, både familj och mark, två gånger under sin levnad.

”Kommer vi för nära gränsen kommer gränsvakten med laddat vapen. Kom förresten, så åker vi dit.”

Vi hoppade in i bilen. Alar körde och det hoppade och skumpade på konstiga vägar. Egentligen var det bara 200 meter till gränsen från deras hus.

Ja, verkligen. Det var en taggtråd. Och en bunker. En jordbunker med två smala avlånga fönster.

”Där står han och tittar på oss.”

Ants tog fram kameran för att ta ett kort. Då hörde vi allihop att det rörde sig i bunkern vi hörde ljudet av en mantelrörelse..

”Akta er!” Sa Paul. ”Han kan vara stupfull. Tar han er blir det 48 timmar i förvar i Pskov.”

Ja, det hade ju inte vi tid med, så vi drog oss lite tillbaka.

”Det är ju så, att det är ju nästan bara rysk gränsvakt här, esterna patrullerar bara ibland. Jag vet inte varför det måste vara så här allvarligt. Vi fällde några träd för en tid sedan. Ett råkade falla med toppen in över den ryska gränsen. Vi visste inte vad vi skulle göra. Vi gick i alla fall över och kapade trädet. Då kom vakten fram med draget vapen. Det var mycket obehagligt. Vi gick tillbaka och drog in det vi kunde av trädet, och lämnade resten till ryssen.”

”I början förstod inte folk riktigt att det blivit en riksgräns här där det alltid varit vårt land. Det fanns folk som sa, att ´jag ska handla i min affär, som jag alltid handlat i’, men efter att ha suttit i fängelse några gånger gav de upp. Det berättas också, att de till och med arresterade en tjur som leddes över gränsen.”