.

Byfolk, setukonstnären Toomas Kuusing.

Vi återvände till huset, middagen hade vi ju redan ätit upp. Snart skulle vi skiljas åt. Det kändes lite sorgligt. Man lever så intensivt när människor berättar om sina liv. Vi tog en tur till kyrkogården.

En vanlig ortodox kyrka med lökkupoler, en stor kyrkogård med mycket gamla och helt nya gravar.

Vid entrén fanns en tavla med de viktigaste gravarna. Poeten, setubonden, Paul Haavaoks grav var markerad, liksom fem försångerskor. Det tyckte jag var märkligt, att deras gravar var extra viktiga. Men jag fick veta, att det var en stor ära att vara försångerska. Det är dessutom krävande. Hon måste alltid vara beredd att dikta nya sånger. Hon är konstnär. Och betraktas som en mycket viktig person.

Vi läser på en gravsten. ”Att leva är arbete. Att dö är vila.”

Tidigare hade setukeserna inga efternamn. När Estland blev fritt första gången krävdes det att alla skulle ha det. Då fick man välja vilket namn man ville. Självklart valde man då det vackraste man kunde hitta på. Om du vill veta vad som är det vackraste som finns, ska du söka upp kyrkogården i Värska och läsa efternamn. Öunapuu. Kodumaa. Järvajögi. Det betyder äppelträd, hemland och sjöflod. Det låter inte så vackert på svenska, men för en estländare är det musik.

Då ser vi en sten med namnet Salme Laiuste. Laiuste, det måste vara en släkting. Ants mamma är ju född Laiuste.

”Vem är det?”

”Det var en prästfru.”

Ja! Då minns vi hur moster Tanja har berättat om onnu Kokka. Han var bror till Ants morfar. Präst i ortodoxa kyrkan. Egentligen hette han Nikolai. En gång var Tanja på besök i Värska hos farbror Kokka och tant Salme. Hon hade legat på sjukhus i Pärnu i tre månader med graviditetsförgiftning. Hon for direkt till Värska, och kände sig så fri. När hon kom fram, låg snön över kyrkogården. Gudstjänsten var just avslutad, och människorna kom ut från kyrkan. Först kom prästen. Fader Nikolai. Klädd i sin långa prästdräkt. Tanja kunde inte motstå frestelsen, utan samlade ihop snö till en boll och kastade. På honom! Han drog upp sin långa kjol, och så började ett veritabelt snöbollskrig på kyrkogården mellan prästen och en höggravid kvinna. Folket stod förundrat och tittade på. Men den historien handlar egentligen mer om den tokiga släkten Laiuste än setufolket. Några år senare dog fru Salme i förtid, och så småningom tog fader Nikolai sitt hembiträde, den unga setukvinnan Annouscka till sin kvinna. Hon födde honom senare en son, men då hade de flytt undan röda armén, och bodde i New York.

Tänk att vi glömt att Tanja berättat för oss om Värska!

För övrigt hade vi otur som kom en måndagskväll. På söndagar är kyrkogården full med folk. Då kommer familjerna med matsäck och sätter sig på de obligatoriska bänkarna och pratar, diskuterar, äter och umgås. Man tar det som en självklar utflykt för att alla ska träffas, även de döda.

Vi tar farväl, men bestämmer att vi ska äta frukost tillsammans nästa morgon.

Natten var orolig. Vi bodde på ett gästhem där det fortfarande fanns rester av sovjetmänniskan kvar. Det var ett gästhem för lärarkandidater. Sovrummen var som små klassrum med det allra enklaste möblering man kan tänka sig. Lakanen var rena. Städningen var gjord för några gäster sedan, och toaletten på bottenvåningen var rengjord för väldigt många gäster sedan. Jag satt utanför den dörren och väntade på att vi skulle skrivas in, när en kvinna kom vacklande ut utan att förmå sig att stänga en enda dörr efter sig.  Att de inte kan hålla sina toaletter så rena, att man kan använda dom utan att vara rädd för att man ska svimma av lukten och ohygienen!

Det kändes underbart att komma tillbaka till Pauls går nästa dag. Där var det rent och målarlukten var borta. Hela natten hade de haft fönstren öppna. För min skull.

Vi blev bjudna på den speciella grönsaksröran, som ”alla” ester åt på morgonen förr i världen. Samt kaffe ost och ”tre dagars surgurka”. En läckerhet.

”Hur ska setufolket klara sig?” Frågade vi.

”Det är bekymmersamt. Kommunen är fattig. Det byggs inga nya bostäder. Människorna är fattiga. Ingen har egentligen råd att handla. Ungdomarna kan inte bosätta sig här, där det inte finns några jobb, och ingen kan försörja sig. Förra året dog 20 personer i Värska. Det föddes 3 barn.”

”Om Petseri åtminstone var halvfritt, så vi kunde besöka vår katedral och våra släktingar!”

”Det har hållits en omröstning bland alla som bor i det ryska Setumaa. Det visade sig, att alla vill tillhöra Estland. Även den rent ryska befolkningen. Precis som i Ivangorod öster om Narva förresten. Det är ju också en estnisk stad, som definitivt förlorades 1991.”

Vi blir tvungna att lämna Paul och hans familj. Som avskedsgåva får jag en liten keramikgumma av den unga Ene. Kantareller och några kilo av den goda gula potatisen skickar de också med oss.

”Ses vi inte på torget i Tallinn, så ses vi nästa sommar!” Säger vi och tackar för ett underbart besök.

Vi sågs på torget i Tallinn. Kristi sprang fram till oss och berättade, att pojken Mikk, 9 år hade letat fram böcker om Sverige och studerat det. Då lämnade vi över vår kartbok över svenska vägar, och hoppades att vi ses i Sverige.

Alltid ska jag minnas den respekten som alla i familjen visade varandra. Alltid ska jag minnas den självklara samhörigheten de kände. Trots sin livssituation var de fria människor när de var i sitt eget land. Jag såg på Alar på torget, att han längtade hem.