Jan. 20, 2010. 1208 började det på allvar.

Såg ni Go´kväll i kväll? Det var bl.a. en intervju med Yvonne Hirdman, professor i samtidshistoria vid Södertörns högskola. Hon är också adjungerad professor i historia vid Stockholms Universitet. Hon har skrivit en bok om sin mor, den röda grevinnan. Hon sa att hennes mamma flydde från Baltikum 1920, eftersom Ryssland hade blivit rött. Detta är en märklig beskrivning. 1920 hade Baltikum frigjort sig från Ryssland, och vänt kommunismen ryggen. Det var bara ett så märkligt uttalande av en historieprofessor.

 

Kristjan Raud (1865-1943) var en av Estlands stora konstnärer.

Detta är Kalevipoeg. Sagan lever. Vi kan visa spår i naturen efter den enorma hästens hovar.

 

 

Varför blev livet så olika för esterna och svenskarna?

Först och främst är det väl landets storlek. Esterna levde utan hierarki och utan bestämda gränser. De hade inte ordnat en stark armé; de hade inte sett till att ha starka vänner; de hade ingen maktstruktur beredd att försvara landet. Man kan säga att de levde sina liv. Kanske ska man kalla dem aningslösa.

 

Runt om fanns starka makter. 1208 började det på allvar. Då var det Svärdsriddarorden med vännerna liver och letter som anföll. Biskop Albert av Riga ville ha landet och han ville kristna hedningarna. De mötte motstånd dock. Striderna fortsatte under 1209, och 1210 bestämde sig ryssarna att anfalla från öster. Nu var det igång. Det skulle dröja över 700 år innan esterna fick tillbaka sitt människovärde.

Det finns verkligen likheter med det som folket upplevde under den här tiden, och det som hände 1940 och framåt. Andra stormakter ville åt deras land, och de andra hade svaret på alla frågor. Och båda trosriktningarna betydde förödelse för esterna. På 1200-talet flydde de inte, men de utsattes för hot och lemlästning om de inte underkastade sig den store guden. Ja, det hände detsamma på 1500-talet med Ivan den förskräcklige. Han använde sig av deporteringar till Sibirien och hemlig polis för att underkuva dem. Men det var inte någon ism som orsakade det, även om han var ortodox, och ställt sig över kyrkan, det var "bara" en galen tsar. Och vad som hände under 1900-talet blir allt klarare för oss.

Esterna har levt i slaveri mycket längre än svenskarna. I Sverige förbjöds slaveri och slavhandel 1335. I Estland var det ett uppehåll under svensktiden, men livegenskapen infördes igen under Peter I, och avskaffades inte förrän 1819. Vad ska man kalla livet under sovjetockupation om inte slaveri? Kanske slaveri light? De kunde ju resa relativt fritt i sitt eget land. Men de var slavar under härskarna och ismen.

Esterna har ingen "stolt tradition". De har krigat, men allra mest för andra makter, i andra länders uniform. Så skapas inga hjältar. Andra bestämde att landets språk inte skulle talas i finrummen och bland maktens män. Att allmogen, dvs. esterna, inte skulle få utbilda sig.

Nog kan man tycka, att vi ska kunna arbeta för esterna nu. Måste vi fortsätta att vara så rädda för ryssen. Jag hörde Urban Ahlin säga, att om de röd-gröna kommer till makten och något annat land blir angripet, då ska Sverige ta sig en funderare på hur man ska hjälpa dem, utan militär. Ungefär så sa han. Det betydde det. Jag menar om Ryssland angriper ett land i Baltikum, då ges ingen betänketid. Då måste alla handla. I krig finns inget gott, men ibland är det nödvändigt, om människor mördas, förtrycks och förslavas och ingen annan möjlighet finns att rädda dem.

Måtte Ryssland hålla sig borta från Baltikum! Det enda som då kan rädda dem är den egna försvarsmakten och stora starka vänner. Aningslösa är de inte längre.

Varför ska vi hjälpa dem? Ja, varför ska vi bry oss om andra människor över huvud taget?

Jag såg en underbar engelsk film i söndags kväll. Den handlade om vanliga människor på landet. Somliga var bättre än andra. De var som helt vanliga människor. Men det som var viktigt, det var att de levde tillsammans och tillsammans kunde de hjälpa varandra. Så fick deras liv en mening.

Vi känner bara till ett liv. Detta. Finns det ett annat får vi veta det efter döden. Men det här livet: vad kan vi göra för att det ska bli så bra som möjligt? Ja. Just det. Leva tillsammans. Finnas för varandra. Men inte glömma att ondskan finns. Trots att den gömmer sig ibland.


Trackback
RSS 2.0