.

Nu ska jag berätta historien om Charles Eugène de Croy. Den man som förlorade slaget i Narva år 1700 åt tsar Peter den store och som sedan visades upp för pengar i kyrkan i Tallinn.

Han föddes i Belgien 1650 av adliga föräldrar och efter ett fantastiskt färgrikt levnadsöde död i Tallinn 1702. Jag har antytt något om honom den 24 november. 

Han började sin krigarbana i den danska armén i sn ungdom, sedan blev det den ungerska armén i kriget mot turkarna senare den polska armén och han slutade sin bana i den ryska armén under tsar Peter. Tsaren imponerades av att han inte kunde supa hertigen under bordet, och utnämnde honom därför till generalfältmarskalk och ÖB.

När tsar Peter stod vid Narva förstod han att de inte skulle klara svenskarna, så han red därifrån och överlämnade kommandot till hertigen.

 

År 1800 skrev den balttyske historikern Johan Christoph Broze att herigen egentligen struntade i hur det gick i slaget, när meddelande kom att svenskarna var på väg ville han inte ens avbryta sin middagslur efter ett antal flaskor vin. Han ropade bara genom tältduken: Låt dem komma! Vi slår ihjäl hundarna med påkar!

 Karl XII slog den tre gånger så stora ryska armén i grunden. Svenskarna förlorade 667 soldater, mer än 10 000 ryssar föll och 12 000 tillfångatogs av svenskarna, bl.a. hertigen de Croy. De ryska officerarna skickades till Tallinn där de befriades mot ett löfte att inte lämna staden. De fick t.o.m. tillbaka sina svärd.

karl XII bosatte sig i Laius, som jag berättade om tidigare.

Svenskarna kom också över den ryska krigskassan på 32 000 rubler.

Och ryssarna skyllde sin förlust på snöstormen. Det var som i idrott. Man måste ha något att skylla på.

-När vi förra året hade besök av familjen von Krusenstern, då berättade de leende att de hade lärt sig i skolan att svenskarna ändå beundrade tsar Peter så mycket, att vi hade en staty av honom i Stockholm. (sic!)-

 Hertigen festade grundligt i Tallinn. Han söp och spelade om pengar. Han blev känd som en stordrinkare, men en trevlig sådan. Han rörde sig i de ”finare” kretsarna och tyckte om att bjuda på vin. Både på krogen och på torgen. Han var en hedersman, helt enkelt. Den tyske författaren Verner Bergenres skrev på 1800-talet att I fyllan och villan kom han överens med affärsmännen om storartade projekt, och när de undertecknades sprudlade han som ett barn. Dessa överenskommelser och utsvävningarna blev med tiden mycket kostsamma; han började ta lån. Alla lånade ut till honom. Han var ju både adelsman och hög officer.

 Det kom ett meddelande från Sverige att alla tillfångatagna officerare skulle skickas till Stockholm. Naturligtvis blev alla långivare oerhört stressade. De bad Storagillets ålderman Storm att han skulle framföra en önskan att hertigen skulle få stanna i Tallinn tills skulderna var betalda. Och inte heller ville hertigen lämna Tallinn och det underbara liv han levde. Han förklarade att han skulle stanna i Reval. ”Ingen tar mig härifrån.”

 Men 1702, vid 52 års ålder, dör hertigen plötsligt. Han lämnade stora skulder efter sig.

Hertigen vid uppvisandet.

Staden kunde luta sig mot den lybska rätten som sa att begravningen kunde uppskjutas till släktingar och vänner betalt skulderna. Och här talar vi om skulder. Det ansågs självklart att så skulle ske, eftersom dop och begravningar på den här tiden var oerhört viktiga. Men ingen, absolut ingen, hörde av sig.

 Något måste göras. På 1200-talet hade beslutats att vanliga människor skulle begravas på kyrkogårdarna, och honoratiores under kyrkgolvet eller i ett gravkapell. Eftersom ingen betalade hertigens skulder beslutades att han inte alls skulle begravas. Kistan sattes helt enkelt ner i kyrkkällaren i Niguliste kyrka och glömdes bort av alla utom församlingen. De skrev upp alla kostnader de hade för kistan och femtiosju år efter hans död uppgav församlingen att omhändertagandet dittills hade kostat 2969 rubler. De gav räkningen till den ryska generalguvernören i Tallinn den 23.1.1759. Det hände ingenting på länge.

 117 år efter hertigens död upptäcktes att han var mumifierad. Man funderade på hur det kunde komma sig, och vetenskapsmännen sa att det berodde på att det fanns salpeter i källaren. Folket var dock övertygade om att det berodde på att han druckit så fruktansvärt mycket alkohol.

 Nåja, hur skulle nu kyrkan få pengar för sitt arbete? Det beslutades 1819 att kyrkan fick visa honom för pengar. Därmed hade kyrkan två sevärdheter. Dels hertigen, dels Bernt Notkes altartavla Dödsdansen. Dessutom fick klockaren lite extra pengar genom att begära en mindre summa för att man skulle få se hertigen på närmare håll.

 Legenden berättar att en höstkväll satt kyrkans organist Kitty Rutz och övade inför söndagens gudstjänst. Då såg hon plötsligt hertigen närma sig. Hon blev totalt skräckslagen. Det hela klarades upp när klockaren förklarade att han måste flytta på mumien från Rosens kapell för att det regnade in.

 1870 beslutade den ryske generalguvernören att kyrkan måste sluta med visningarna och begrava hertigen. Att visa upp en rysk officer på detta vis skadade både den ryska arméns och Rysslands heder.

 Hertigen var ju generalfältmarskalk och en sådan ska begravas i närvaro av tsarfamiljen. Dock kom ett beslut från tsaren att begravningen skulle ske i tysthet.

1879 begravdes då slutligen hertig de Croy djupt ner i en krypta i Clodts kapell.

När man uppfunnit fotokonsten öppnades kistan 1896 och hertigen fotograferades.

Detta foto kan ses i Niguliste museum.

Slutligen begravdes hertigen ytterligare en gång 1978 vid kyrkans huvudport i en kista av betong (det var ju Sovjet då!) och med en hedersplatta.

För övrigt kan några av hertigens sammetskläder ses på Tallinns stadsmuseums textilutställning.

Den estniske kompositören Anti Marguste skrev 1995 ett orgelverk: Sen hyllning till hertig de Croy.

Legenderna om hertig de Croy är så många i Tallinn att man kan kalla honom Estlands Bellman. "Det var de Croy, en svensk och en ryss..."