Jan. 8, 2010 Jag får svar på några av mina frågor.


Även denna dag har varit otroligt vacker. Det blir ett så ljust och vackert sken över naturen när solen gnistrar i den vita snön. Nu gäller det att njuta.

Hans med familj har åkt hem i dag. Det ekar lite tyst i huset.

Vi åkte till Rakvere i dag, och slogs av hur tydligt vi kunde se på husen när de byggdes. Husen med de tunga istapparna byggdes under sovjettiden; husen utan eller med små istappar byggdes före eller efter sovjettiden. Man isolerade inte husen eftersom uppvärmning inte kostade något.

Den 15 september skrev jag att jag läste Ulf Larssons bok: "Socialdemokratin och Baltikum under mellankrigstiden", men att jag hade några frågor jag skulle kontrollera.

Jag skickade frågorna till den allvetande professorn i Uppsala, Raimo Raag. Han har haft mycket att göra, och jag fick svaren nu. Mycket utförliga svar! Därför ska jag nu låta honom räta ut frågetecknen:

Först diskuteras inträdet i NF på sid 24: men först 1923 hade man löst minoritetsfrågan på ett tillfredställande sätt.
Jag trodde det var gjort tidigare.

Men Raimo svarar:
Det där är en långkörare till fråga. Saken var den att balttyskarna blev synnerligen upprörda  när estniska riksdagen 1919 beslutade om jordreformen, som ju innebar att större delen av adelns gods nationaliserades; ägarna fick behålla godsets kärna (byggnader) + femtio eller hundra hektar mark eller hur mycket det nu var. Resten styckades och fördelades bland folket, i första hand de som med vapen i hand slagits för Estlands frihet. De ungefär hundra balttyska adelssläktena ägde före reformen närmare nittio procent av Estlands areal. Resten var städer eller kyrkomark. Den nationaliserade marken blev till över 60 000 nya jordbruk.

Balttyskarna, som var välutbildade och visste hur slipstenar ska dras, gjorde internationell affär av detta – de förtrycktes, hette det. NF intresserade sig för saken osv. Därmed var frågan (a) internationell, (b) en fråga om minoritetsförtryck.

Redan i självständighetsdeklarationen 24.02.1918 och senare i den första författningen (antogs av riksdagen 1919) hade man skrivit in en klausul om minoritetsskydd och minoriternas rätt till kulturautonomi. Ryssar och svenskar gjorde bruk av författningens skrivning om att det språk, som var befolkningsmajoritetens språk i en viss kommun, kunde användas som huvudspråk i kommunen i fråga. Ryssar och svenskar utgjorde befolkningsmajoritet i de flesta av de kommuner som hörde till deras historiska utbredningsområde i Estland och nöjde sig med detta. De hade sina kommunala skolor på det egna språket, kommungubbarna talade deras språk och de var nöjda (utom de ryssar som var kommunister eller de som var tsartrogna vitgardister, men det är en annan historia).

Tyskarna var inte nöjda, inte heller judarna. De var utspridda över hela landet. Judarna bodde visserligen till 90 procent i städerna, men inte såpass koncentrerat och i den omfattning som hade möjliggjort för dem att ha egna kommunstyrelser, egen åldringsvård etc. Tyska och judiska skolor fanns, främst i Tallinn och Tartu.

Särskilt tyskarna klagade och talade om förtryck (se ovan). Men esterna hade ju redan i självständighetsmanifestet utlovat att en särskild lag om kulturautonomi för minoriteterna skulle utarbetas. Det gjorde man också och den trädde i kraft i början av 1925. Den gjorde det möjligt för tyskarna och judarna att bilda exterritoriella kommuner som gällde hela gruppen, oavsett bosättningsort. Judarna var helnöjda, men inte alla tyskar.

Nästa fråga. På sid 33 står att ”ett inte obetydligt antal kommunister dömdes till exempel till döden av krigsdomstolar och en stor process ägde rum före kuppförsöket i december 1924". Dömdes några till döden? Och hade man en process före kuppförsöket? (Ja, det ska stå i Isbergs bok från 1988, men jag frågar dig eftersom du kan allt.)

Raimo svarar:

Det där är en mycket slarvig skrivning, med klar vinkling. ”Inte obetydligt antal”, jojo, jag tackar.

Estniska kommunistpartiet (som inte var något självständigt parti, utan en sektion av Ryska KP) motsatte sig ett självständigt Estland. Det ansåg att Estland borde ansluta sig till världens första revolutionära stat – Sovjetryssland. Därför kämpade en del estniska kommunister i Röda armén mot Estland i frihetskriget.

Kommunistpartiets inställning ändrades inte efter kriget, när freden i Tartu med Sovjetryssland ingåtts 2 februari 1920. Tvärtom. Partiet verkade för att störta regimen och ansluta landet till Sovjetunionen.
Sådant kallas omstörtande verksamhet eller landsförräderi. En paragraf om sådant brukar finnas i varje stats lagstiftning (även i den svenska Brottsbalken: Brott mot staten). Därför förbjöds kommunistpartiet, men det ställde ändå upp i parlaments- och kommunalvalen under olika täckmantlar (Det arbetande folkets front osv.).

Kommunister försökte också infiltrera andra vänsterpartier och ta över dem inifrån för att få en legal täckmantel för sin verksamhet.

Estniska hemliga polisen gjorde vad den kunde för att spåra upp dessa individer och sätta dem bakom lås och bom. 1922 lyckades man fånga huvudmannen, Viktor Kingissepp. Han ställdes inför rätta och avrättades. Sovjetunionen rasade och döpte om staden Jamburg nära estniska gränsen till Kingissepp. Detta namn bär staden än i denna dag.

Kommunistpartiet var nu så att säga huvudlöst ett tag, men hämtade sig och fortsatte sin verksamhet. I januari 1924 arresterade polisen 200 personer på en gång; 149 av dem ställdes inför rätta. 129 dömdes till fängelsestraff eller straffarbete (46 på livstid), en (Jaan Tomp) – som uppträtt särskilt arrogant i rätten – dömdes till döden och avrättades.

Polisen och militären lyckades också fånga estniska eller ryska kommunister från Sovjet som illegat tog sig över gränsen till Estland med vapen och instruktioner. Vid flera tillfällen avslöjade polisen
förberedelser till statskupp, bl.a. i Tartu i september 1924. Så när försöket till statskupp inleddes den 1 december 1924 stod estniska staten inte helt oförberedd. Det var ju också praktiskt taget bara i
Tallinn som kuppen ägde rum.

Men, alltså: Två dömda till döden genom arkebusering 1920–24. Kingissepp och Tomp. ”Ett inte obetydligt antal.” Näe, ingen människa är obetydlig.

I detta sammanhang måste en episod från frihetskriget också nämnas. När man skulle skapa egen estnisk fackföreningsrörelse, lyckades kommunisterna ta över kommandot vid dess kongress i Tallinn i slutet av augusti 1919, mitt under brinnande krig.  Fackföreningarna uttryckte sitt stöd för Komintern (kommunistiska internationalen) och förespråkade anslutning till den revolutionära grannen i öst. Statsmakten ingrep: Avbröt kongressen och beslutade att utvisa 102 kommunistiska deltagare. Utvisningen sker över frontlinjen i sydost (jag minns inte exakt var). De som ska utvisas beordras ge sig i väg och börjar gå mot de egnas frontlinje, alltså de rödas. Dessa missuppfattar situationen helt, tror att det är ester som anfaller över öppna fältet och öppnar eld. 25 fackföreningsmänniskor dör.

En av de dödade var far till Elmar Õun, som under andra världskriget flydde från Estland till Sverige och slog sig ned i Stockholm, där han försörjde sig som matematiklärare och författare till läroböcker i matematik och andra naturvetenskapliga ämnen. Han skrev också en bok på estniska om sin far, som publicerades i Tallinn 1971 under titeln ”Männid ja suits”, tallar och rök.

 

Fråga 3: sid 51  "....undantagstillstånd, vilket inte var någon i Estland ovanlig företeelse." Jag har inte hört talas om att det var vanligt!


Möjligen avser han situationen 1933-34, då det hettade till mellan kommunister och vapser på allvar; inte bara smockan, utan inbördeskrig hotade. Kommunister störde vapsernas valmöten – och vice versa – man drog pistol m.m. Tõnisson proklamerade undantagstillstånd i Tartu + länet. Senare blev det undantagstillstånd i hela landet.

Alltså: En gång betyder att det är en icke ovanlig företeelse. Och detta för att förhindra inbördeskrig!

 


Nästa fråga gäller den eviga frågan om esternas påstådda fascism, ibland nazism.

sid 52  " ...vapsisterna, vilka utpekades som fascister." Men sedan, och jag hittar det inte nu, kallas hela Estlandför fascistiskt. Började man med det redan på 30-talet?

Raimo:
Typisk vänsterretorik. Här står tro mot tro, inte vetande mot tro.

Vilka var vapserna? Kommunisterna utpekade dem som fascister, fattas bara annat. Nyligen läste jag en nykter och sansad artikel om vapsernas ”rykte”.  Artikelförfattaren går igenom hur vapserna och deras verksamhet beskrivits av olika historiker under olika epoker och med vilka politiska förtecken detta skett, dvs. hur stalinister, brezjnevsovjeter,  exilhistoriker, olika historiker nu m.fl. skriver om vapserna.  Författaren tycks själv mena att vapserna missförståtts: De var starkt patriotiska och förespråkade ordning och reda i staten. De tyckte att de andra partierna bara ägnade sig åt käbbel och att estniska politiker var mer eller mindre korrupta.

Ordning och reda innebar hårda handen, vilket man kan (över)tolka som auktoritärt styre. Är man vänster och ogillar patrioter eller nationella känslor, blir auktoritärt styre lika med fascism eller nazism. Det är det jag menar med att vaps = fascist är vänsterretorik.

Om nu vapserna var fascister: Vad gjorde då Päts 1934? Jo, arresterade alla ledande fascister, ställde dem inför rätta och upplöste deras organisationer – för att sedan själv införa fascistiskt styre? Logiken haltar.

 

Tack Raimo för ditt tydliga svar!

 

 

Och, som jag sagt tidigare: Sedan röstade 92,8 % av befolkningen, redan dagen innan röstningen var avslutad, på att landet skulle gå med i Sovjetunionen. Och sedan blev de ”fascister” omedelbart igen, det är fascinerande att en befolkning ändrar politisk åsikt så snabbt. Är det inte rekord?

 

 
Trackback
RSS 2.0