.

Så här ser det ut på vårt bondetorg. Tyvärr var det stängt i går; vi får handla härliga mjöler och annan lyx på fredag istället.

Vi hade gäster i går. Annika, Madis och deras två söner. Det betyder att vi pratade. Väldigt mycket. Nu ska jag försöka reda ut vad som hände.

Först fick vi presenter. Och vilka presenter! En Maavalla kalender för år 10233, alltså detta år. Tideräkningen i det gamla Estland börjar räknas från år 8213 f.Kr. Och då måste jag ta reda på varför. Kalendern är skriven med runskrift och visar månens alla faser och annat som är av intresse för det jordnära livet. För säkerhets skull fick jag också en vanlig kalender också för år 2010, men med kartor över Estland med omnejd från 1500-talet och framåt. Mycket intressant. Januarikartan är från 1573 när den norra delen heter Esthonia och den södra Livonia. "Daghö" och Ösel ser väldigt konstiga ut, som en fjäril ungefär. Hela Stockholms skärgård finns med. Man kan skicka bilderna som vykort. Det kommer jag inte göra! Jag vill ha dem kvar.

Ants fick låna en bok: Karelen kallar av Christer Boucht från år 1978. Och det gjorde att samtalet gled in på Annikas resa till det ryska Karelen i somras. Hon var längst bort i ett område så avlägset, att det aldrig blev sovjetiserat. Där lever människor som de alltid gjort. Husdjuren går omkring är så vänliga. Hundarna skäller inte utan kommer fram och hälsar, och fåren kommer fram och vill bli klappade och få något gott att äta.

I Estland har det diskuterats varför esterna tilläts se finsk TV under sovjettiden. Madis berättade att det har kommit fram, att det fanns en rysk forskningsgrupp i Tallinn, som studerade hur ett sovjetiskt folk påverkades av att få information från ett ”kapitalistiskt land”. På andra sidan var det USA som byggde möjligheten att sända till Estland.  Och jag tänkte direkt att för att andra folk inte skulle tro på det esterna kunde berätta, sa man att de var fascister.

Det liknar det problem som Ryssland fick när soldaterna återvände från Estland efter 1941, och skulle kunna berätta om ett land med mycket högre välstånd. De hade ju skickat tåg genom Ryssland och Estland till Tyskland med mat till de tyska soldaterna före 1941, då skrev de med stora bokstäver på tågsidorna: Mat till det svältande folket i Estland.

Annika berättade också att Finlandssvenskarnas folkdräkter är starkt kontrollerade av ett företag i Finland, Brage, som har alla rättigheter sedan 1910-talet. De har bestämt hur alla kläder ska se ut, vilka smycken och andra tillbehör man får använda. När man får ha dräkten på sig o.s.v. Kurser anordnas endast av Brage, som också säljer smycken och tillbehör. Jag blev faktiskt upprörd över att man sålt ut finlandssvenskarnas möjligheter att bestämma över sin folkdräkt. Att få leka med tillbehör, och använda sin kreativitet. Så var det ju inte i gamla tider, att man inte fick ändra lite, göra på sitt eget sätt. Det är ohistoriskt tycker både Annika och jag.

Och vi pratade om så mycket mer, och så småningom blev klockan mycket och pojkarna måste hem och sova. Men vi ses snart igen, det lovade vi varandra.

Förresten förstod jag också hur det gick till när listorna gjordes i ordning för den första utrensningen i Estland 1940. Det behövdes inte så mycket förarbete som jag trodde. Det fanns ju telefonkataloger, och där var man listad efter yrke. Det var ju bara att ta fram människor inom de yrkesgrenar, som man ville ha bort så snabbt som möjligt. Poliser, journalister osv. Jag har trott att det var så mycket arbete som förberetts före ockupationen. Nu förstår jag. Jag tycker dock fortfarande att det ändå var märkligt, att det hann förändras så mycket i Estland under ockupationen 1940-1941 mitt i brinnande världskrig.