.

”Ni måste förstå det. 1978 var jag lycklig. Jag var med i komsomol och åkte på läger och hade det jättebra. Jag visste inte om något annat. Jag tyckte livet var toppen” (Och just det säger Virve också, min lärare i estniska. Hon gillar inte heller när hon tycker jag svartmålar hennes Estland. Men det är inget försvar för kommunismen.) Jag kommer ihåg att Ave var glad och såg ut att ha det bra när vi var i Tallinn 1978. Hon var väl 13 – 14 år och åkte på läger när vi varit ett par dagar i landet.

Vi satt på trallen och drack kaffe. Anne och Ave hade kommit på besök. Vi pratade och kom fort in på ämnet ”Sovjetunionen” och alla är ivriga att prata. Anne som var 8 år när ryssen kom för andra gången 1944, och Ave som aldrig sett ett fritt land förrän hon besökte oss i Sverige 1988. Anne har börjat läsa böcker om Sibirien, för det är faktiskt så, att hon visste väldigt lite om lägren tidigare. Nu är hon chockad och berättade bl.a. att en fånge, kommunist som först satt i fängelse i det fria Estland efter kuppförsöket 1921 och sedan i Sibirienläger under sovjetockupationen. Han var övertygad om att Stalin inte visste hur de levde. ”Om Stalin visste det här, då skulle han befria oss.” Detta upprepade han som ett mantra.

”Om din pappa eller mina föräldrar deporterats hade de aldrig överlevt”, sa Anne. ”De var stadsbor, och hade aldrig klarat det hårda livet. Man måste vara en särskild sort där borta. Kunna göra allt, vad som helst ätbart. De hade aldrig klarat det.”

Någon nämnde ”peldikud” toalett och så var vi igång igen. Ave berättade att när hon gjorde en resa i Ryssland i sin ungdom, då stod det små ”hus” där man klev in, ställde sig på märkena för fötter och böjde sig framåt. Och gjorde vad man behövde. Det var inte alltid det fanns en dörr att stänga, man fick stå helt öppet. Hemma satt de på sin Gustavsbergs toalett och offentliga toaletter stod man på. Så var det bara. Men den gången hon blev jätteförvånad var när hon i Leninmuséet i Lenins födelsestad  klev in i ett sådant där ”hus” och tittade ner i hålet, och där, i betongen, var en Gustavsbergstoalett inmurad. Alltså. Man stod med fötterna på platsen för fötter och under sig hade man en riktig toalett. DÅ skakade hon på huvudet, och förstod ingenting.

Tänk er att man kommit upp i en bra standard. Som i Norden. Och så plötsligt ska man tillbaka till något gammaldags. Snuskigt. Orent. Ohygieniskt. Just toaletterna har varit ett ständigt samtalsämne för det ockuperade folket. I det estniska Estland är snusket borta, men Ave och Anne har rest i stora delar av Ryssland, och där är snusket kvar, sa de.