Juli 11, 2010 det var ju lika stor synd att vara familjemedlem som att vara boven själv
Det är fortfarande mycket varmt. Och så ska det fortsätta. I Pärnu har man uppmätt 26 grader i vattnet, vilket är rekord.
I går var vi bjudna på "en drink" hos Malle. Det var hennes födelsedag. Klockan 3. Den varmaste timmen på hela dagen. Ants och Hanno är ju nära släkt, och har flera egenskaper gemensamma, men en mycket viktig sak skiljer dem åt: Hanno ska ha allt VARMT. Till och med filmjölken. Ants ska ha det kallt. Malle fick order av Hanno att duka mitt i trädgården där det absolut inte fanns någon skugga, och var de två parasollernas skugga fanns såg jag inte. Vi kom duktigt klockan tre, satte oss på bänkarna och inväntade de andra gästerna. Först kom tre vänner, som jag inte uppfattade namnen på, sedan tackade jag och gick. Det var ökenhett! "Vi ester" sa Hanno. "Vi älskar sol och värme." Ants berättade för mig sedan att han tittade inte på sina gäster ordentligt. Alla satt och småstönade i värmen.
En kvinna berättade om sin barndom för Ants. Hon växte upp i Nõmme, en förort till Tallinn. Hennes pappa hade deporterats till Sibirien och hon bodde med sin mamma i en tvårums lägenhet, som mamman hade ett hyreskontrakt på. Detta var 1944. En god vän beklagade sig över att han hade så lång resa till sitt arbete i Tallinn, och mamman erbjöd honom att hyra ett av rummen. Han tog tacksamt emot erbjudandet. Men mamman tyckte att det kändes hotfullt att bo så nära Tallinn, där det vimlade av ryssar och soldater. Hon var gift med en "folkets fiende"(historielärare) som straffats, och det var ju lika stor synd att vara familjemedlem som att vara boven själv; hennes eget liv kunde när som helst vara i fara. När hon en gång var på besök hos en väninna i Ebavere bondgård erbjöds hon att stanna kvar i ett tomt rum. Där skulle hon kunna vara säkrare. De stannade, och flickan började skolan där. Detta var tiden före personnumren. Mamman fick ett tillfälligt arbete som städerska, så hon kunde betala hyran för lägenheten i Nõmme och rummet i bondgården. Så levde de ett par år. Då kom ett brev. Det var från en granne i Nõmme. "Det händer konstiga saker här, skrev grannen. Det verkar som om din hyresgäst har kontaktat stadsdelssovjeten för att överta hela din lägenhet."
Mamman tog sin lilla dotter och for till stan. Och. Mycket riktigt. Hennes gode vän hade anmält att hon var försvunnen och menade att han då kunde ta över hela lägenheten. Hon fick lägga ner mycket tid på att få stadsdelssovjeten att förstå att hon verkligen var där! Hon hade ett hyreskontrakt. Hon och hennes dotter behövde lägenheten. Hennes gode vän, som inte längre var hennes gode vän, arbetade på sitt håll för att överta hela lägenheten. Till all lycka (?) vann hon en delseger när hon fick behålla sitt hem, men han skulle få bo kvar. Det skulle dröja tjugofem år innan hon slapp sin inneboende.
Jag kan ju inte låta bli att undra över hur vardagslivet såg ut i den lägenheten. Varje dag skulle mamman och dottern dela kök och badrum med en man som försökt lura av dem allt de ägde. Jag hoppas de hade en dörr att stänga till vardagsrmmet, som de själva bodde i. De vågade sedan inte resa på några längre utflykter från sitt hem.
Jag har berättat tidigare om Rakvere sjukhus. När jag var inlagd där i september förra året fick jag så bra vård. Allt var i högsta klass, och vi tackade sjukhuset efteråt med en liten blänkare i tidningen Virumaa Teataja. I dag läser jag i den tidningen att Rakvere sjukhus ingår i ett projekt tillsammans med tre andra sjukhus i landet med bidrag från EU:s strukturfonder. Man har renoverat själva byggnaden och vården och nu fått ett godkännande av socialministern för ett väl genomfört projekt. 34 900 000 Euro har sjukhuset fått sammanlagt. Det är jag oerhört tacksam för.
Trackback
