.

Bisa-gården på Runö.

Svenskarna i Estland är ett kapitel (minst) för sig. Det är lite osäkert när de första inbyggarna kom, men man gissar på vikingatiden eller tidigare. Den trakt som är mest genuint svenskt är Runö, en ö i Rigabukten. Tyvärr blev det så att nästan alla, ca tre hundra stycken, flydde under kriget, så det mesta av den gamla kulturen är historia. Flera böcker har getts ut om dem. Själv kände jag Tiiu, som föddes på Runö av en svensk mamma och en estnisk pappa. Pappan blev kvar på fastlandet när de andra flydde. De talade bara estlandssvenska, en dialekt som kallas runska; aldrig estniska. Tiiu har varit i Tallinn en gång för tio år sedan, men kände sig inte hemma där. Hon är numera skärgårdsbo i Sverige.

Ön ligger så, att det räknades in i det livländska området. De var lutheraner. Mitt på ön fanns den enda byn omgiven av aldungar. Där är varma somrar och kalla vintrar och mycket nederbörd.

Första gången runösvenskarna omnämns var 1341 när biskop Johannes av Kurland den 28 juni utfärdar ett privilegiebrev där den svenska rätten blir den lagenliga, och plikt för bönderna att erlägga tionde.

Apropå tionde: På estniska hette socken kihelkond. Ett ord som är kvar från den svenska tiden i Estland. ”Kond” betyder ”område” eller ”trakt” och ”kihel” kommer från det svenska ordet ”gissel”, (alltså Kihelkond =  Tiondeområde) vilket visar hur esterna såg på ”tiondet”.

Man levde av åkerbruk, boskapsskötsel, fiske och sälskytte enligt mycket gammal sed. Det var kvinnorna som i de flesta fallen skötte åkerbruket.

De gick klädda i folkdräkt, kvinnorna stickade när de vallade boskapen. Bostaden var liten, alla hus var täckta av stora halmtak. Dialekten var speciell, med inlån från alla språk runtomkring, men man kan ändå höra att det är gammalsvenska. Man levde enligt gammal sed med lika värde för alla, barnet i vaggan, de arbetsföra männen , kvinnorna och de orkeslösa gamla. De enda tjänare som fanns var de två, som var utlånade från två av gårdarna till pastorns gård. Det var en ära att ha den tjänsten, som gårdarna turades om att tillhandahålla.

Och till sist en berättelse om en gård, Bisa-gården:

Bisa-gården med gårdsnummer 5 och familjenamnet Björk.

Bisa-gården var den enda gård på Runö där gårdsnamnet ej slutade med bokstaven s.

På gården bodde Arvid, gift med Magdalena från Lonsgården. De har barnen Andreas, Maria och Peter.

Maria gift Steffens-gården västra. Peter avliden. Andreas gift med Katarina från Isaks-gården östra. De har barnen Vilhelm, Bertil, Edit och Richard. Andreas, politiskt engagerad, bortförd från ön under sovjettiden.

Arvid fick heta Bisa Arsch

Magdalena fick heta Bisa Malla

Katarina fick heta Bisa Trina

Vilhelm fick heta Bisa Ville

Bertil fick heta Bisa Bertil

Edit fick heta Bisa Edit

Rickard fick heta Bisa Richard

Katarina och barnen lämnade hemmet, gården på Runö med sjuktransporten och kom till Sverige den 27 november 1943 med Odin.

Arvid och Magdalena lämnade hemmet, gården och Runö och flydde i motorbåt till Sverige sommaren 1944, till Gotland.

* * *

Alla gårdar på Runö hade sina egna bomärken. De påminner mycket om runor. Här visas Bisa-gårdens bomärke.

ur

Run – Runö,
av Jakob Steffensson
Svenskön i Rigaviken – Rigavikens pärla.
Minnen av ett svenskt kulturlandskap
Stockholm, 2003