.

Naturligtvis började jag i fel ända. Nu tänker ni att Ahjopää hade fått någon fruktansvärd drog som tog hans förstånd,(eller gjort att han fick för mycket koldioxid i hjärnan) och så glömmer vi vad det hela egentligen handlar om: folket Väki Vahva.

Kultur:
Väki Vahva var definitivt ett folk som leddes av kvinnorna. Deras andliga ledare var Sibyl från Skulls. De robusta och starka kvinnorna skaffade mat genom jakt och fiske. De fiskade på ett oortodoxt vis genom att använda urinblåsan från olika djur, troligen rådjur som flythjälp, vilket gjorde det möjligt att ljudlöst glida längs sjön Tokee för att spetsa fisken. Männen ansvarade för bärplockning, mindre arbeten med händerna, och att varje dag göra större livsutrymme i berget och göra musik. Barnen sköttes av männen så fort de var avvanda.

De hade kontakt med finnarna i området som behövde deras hjälp vid helande och betalade med linne och specerier.

Ibland, antagligen för att undvika degenerering, beblandade sig kvinnorna med de finska männen. De männen levde bland Väki Vahva-männen tills de fick tillåtelse att återvända till sin hemby. Ingen ville komma i konflikt med Sibyl från Skulls.

Religion:

Allt i naturen innehåller en ande som kallas ”kamu” Ahjopää hann inte undersöka saken närmare.

Fiske var den viktigaste födan för folket, men när det började närma sig lingontider hölls en religiös rit. En kvinna offrades till monstret i sjön. Som belöning för detta fick folket fiska i sjön utan avbrott, och den finska befolkningen var förbjuden att göra det.

Slutet:

En gång när offret kastats till monstret i sjön, lyckades en finsk man rädda henne, blev kär i henne och tog henne till sin hemby.

Därefter blev fisken giftig och det lilla folket dog ut.

Den räddade kvinnan överlevde och enligt Ahjopää kan man säga det bestämt eftersom Väki Vahva-folket varit längre än finnarna och just i den här byn var medellängden därefter högre än i andra finska byar i Pumaladistriktet.

Man kan fortfarande höra fruktansvärda rop från berget när man fiskar i sjön på höstkvällarna. Trots att det är så lite skrivet om detta folk har myterna om dem levt och berättats från generation till generation under många hundra år i byn Iilahti.

Håll med om att det är spännande.