.

Det har varit en skön dag. Mycket sol och mycket värme. 28 grader i Rakvere. Vi åkte dit för att handla litegrand, men åkte snabbt därifrån. På vägen hann vi i alla fall konstatera att

1.      Mannen i det trasiga betonghuset utan några hela fönsterrutor, han lever fortfarande. Han satt i dörröppningen, som vanligt, och njöt av det sköna vädret och räknade bilar. Kanske, men jag tror det.

2.      I storkboet i Assamalla finns det FYRA ungar! Jag förstår inte hur hela familjen kan få plats i boet. Nu var det bara ungarna där. Båda föräldrarna måste nog jaga mat hela tiden till sina hungriga ungar.

3.      Det kan fortfarande vara problem mellan folken i landet. Vi såg hur en medelålders rysk "lantis" köpte glass i en liten kiosk. Glassflickan hälsade. Han svarade inte, sa bara vad han skulle ha för glass. Flickan gjorde iordning den, räckte över den och sa ”Varsågod, det blir 5 kronor.” Han bara tittade på henne, räckte fram pengarna och gick. Det var på något sätt så torftigt.

Malle tittade in en stund. Hon ville veta hur vi mår och bad mig hämta pärmen med listan på mina mediciner. Medan hon tittade på den stickade jag. Medicinerna var OK, ”men jag får inte sticka”, sa hon. ”Det är dåligt för hjärtmuskeln.”

Jag blev så ledsen. När jag inte orkar så mycket blir handarbetet så viktigt för mig. Men jag tänkte strunta i det. Jag har ju inte fel på hjärtmuskeln, tänkte jag. I alla fall pratade Ants med vår svenske husläkare om sin sjukdom i dag, och passade på att fråga om stickning är farligt för hjärtat. ”Man slutar aldrig förvånas över allt man kan få höra” sa han. Stickning är absolut inte farligt för hjärtat.” Och jag kunde andas ut. Men det är intressant, eftersom Malle fick lära sig det när hon studerade medicin under sovjettiden. Vad fick de lära sig mer för tokigheter?

Nåväl, vi blev inbjudna på middag klockan halv sju. De har just en finlandssvensk gäst, Björn, på besök några dagar. De träffades första gången 1976 på en pappersmässa i Moskva där Björn arbetade vid ett utställningsbord. Andra gången det var pappersmässa i Moskva träffades de också. Och det råkade vara just den dagen Mattias Rust landade på Moskvas flygplats med sitt lilla flygplan som gränsbevakningen missade då de firade sin årsdag, och alla var mer eller mindre berusade.

Björn berättade också att han någon gång på sjuttiotalet besökte Viborg, som numera ligger i Ryssland. Han gick bland ruiner och elände. En doft trängde bort alla andra hemska dofter. Fiskdoft. Den kändes till och med i motvind, berättade han. I alla fall gick han in i affären. Och vad fick han se. I disken låg stora isblock med hela fiskar. De sågades i stycken, och sedan höggs de i mindre bitar för familjebruk. Det var en sådan liten bit man kunde köpa, och hade man tur var det en ätbar bit av fisken man fick.

Den estniska tennisspelaren Kaia Kanepi kom ända till kvartsfinalen i Wimbledon.

I dag firades legenden Gunnar Ollo i Haapsalu på sin 85-årsdag. Han är Taaratroende.

I går kväll såg vi en återutsändning från sångfestivalen 1969 i Tallinn. Det var säkert en halv miljon människor där. Flera tusen på scenen och smockfullt på planen framför. Människor med plakat från många delrepubliker i Sovjet. Stort Leninporträtt på en vägg.

Först sjöng körerna. Gustav Ernesaks dirigerade. Det var trevligt. Sedan såg vi hur alla log. Några takter spelades. Och så sjöng alla med i ”Mu isamaa on minu arm” (Mitt fosterland är min kärlek). Den fosterländska sången skriven av Lydia Koidula. De sjöng och log och sjöng. Det var alltså redan då de fick möjlighet att sjunga den sången som blev en slags nationalsång när den riktiga var förbjuden.