.

Här i nordvästra hörnet av Estland finns svenskbygden. Noarootsi, Knivsverige blir det i mina estniska öron. I mina svenska öron liknar det Nya Sverige. Svenskområdet innefattar också öarna, den stora ön Ösel eller Saaremaa, den mindre Dagö eller Hiiumaa, och de små öarna Ornsö, Wormsi, Rågöarna, Pakri Saared och så Runö, Ruhnu i Rigabukten.

Visst är den svensk, väderkvarnen?

Jag skrev den här texten 1992, men jag ger er den som den var då. Arton år har gått.

Jag nämnde tidigare något om Noarootsi, svenskbygderna i västra Estland. Här har det bott svenskar så långt tillbaka man kan minnas. Människorna har bevarat sitt språk, och många av dem kunde inte alls tala estniska tidigare. Någon gång kan man få höra deras svenska talas, och då förstår man hur förslappat vårt språk blivit. Man uttalade alla bokstäverna i ordet. Kjol hade inget tje-ljud t.ex. Man hörde tydligt både k och j.

Under andra världskriget flydde de flesta estlandssvenskarna till Sverige i fiskefartyg eller mindre båtar. Man kan inte se dessa båtar i Sverige nu, eftersom den svenska regeringen lämnade dem till Sovjet efter kriget, trots att de var privatägda.

Den här gången, som jag ska berätta om nu, var vi på besök i skolan i Noarootsi och träffade Ivar Rüütel, som senare skulle bli rektor för Folkhögskolan i Birkas, men som fortfarande var lärare i historia här i skolan.

Lärarbostaden var ett rött trähus med rum för lärarna och gemensamt kök och sällskapsrum. Ivars eget rum var dessutom bibliotek. Man kan lugnt säga att det var trångt, och något privatliv fanns det inte utrymme för.

Han berättade för oss på svenska, eftersom alla lärare skulle kunna svenska. Till och med kommunens ordförande lärde sig svenska när han flyttade hit som vuxen.

”I vår stora kommun fanns det tidigare många byar. Gamla vackra byar med trähus och trädgårdar. När jag kom hit började jag fundera över vart alla husen tagit vägen. Jag for till Österbyn, den enda byn som fanns kvar och studerade husen, men fick inga förklaringar.

Efterhand som tiden gick kom jag i kontakt med människorna och de vågade berätta alltmer för mig. Jag tror verkligen på deras berättelser eftersom de är så samstämda. Så här ser jag det:

Striderna var över 1944. Nästan alla husen i de svenska byarna stod tomma, eftersom alla som fått möjligheten hade flytt. Vi fick veta att det skulle komma nya människor hit. Vi förstod att det var ryssar och rysslandsester som skulle komma, och naturligtvis undrade vi hur det skulle bli. Vi väntade och väntade. Så en dag kom de. Det var män, enkla fattiga män, som flyttade in i de övergivna husen. Inte i alla hus, men i många ändå. Jaha, tänkte vi, vad ska hända nu då? De hade ju inga arbeten, utan måste se till att få mat på något sätt, så de satte potatis. Det var alltså vår. Allt förflöt relativt friktionsfritt till att börja med, men när hösten kom och det började bli kallt, var de ju tvungna att värma upp sina hus. Men inte orkade de gå ut i skogen och leta brännbara rester. Nej, de tog helt enkelt panelen från huset de bodde i och eldade den. De flyttade inne i huset så, att de hela tiden hade ett helt rum att bo i, och huset blev mindre och mindre, Till slut hade de tagit så mycket av panelen att det inte längre gick att bo kvar i huset, och då flyttade de in i något annat övergivet hus. Och så fortsatte de. Därför finns det inga hela byar kvar utom Österby."

Äsch! Det här går inte att berätta. Inga svenskar vill höra sådana här saker. Det är ingen här som ens har försökt förstå hur det blev i Estland. Man tror ju att det var vanliga civiliserade ryska människor, som kom och knackade på och frågade efter nyckeln. Hur ska de förstå hur dessa människor var och hur de tänkte, om de tänkte.  Aldrig frågar man hur det var att leva i Estland under frihetstiden! Att det var så fruktansvärt nedslitet är ju helt naturligt. "Har du inte varit i Afrika?"