Juni 20, 2010 Ahjopää bestämde sig för att utforska tio distrikt i södra Savo.

Man kan ju tycka att ett udda folk i Finland inte handlar om Estland. Dock är det intressant eftersom man vetat så litet om dessa människor i Norden, och vem vet vad som funnits i övriga delar av Norden - Baltikum? Jag tycker att det är fantastiskt spännande.

 

Aksel Ilmari Ahjopää.

 

Först ska jag då försöka bestämma var de levt.

Sulkava är en kommun i landskapet Södra Savolax i Östra Finlands län, som ligger i Norra Karelen i Finland. Nära byn Savo levde en folkgrupp som kallas Väki Vahva. I mina öron låter det som ”det lilla folket” eftersom det på estniska skulle bli Väike Rahvas.

Det är Akseli Ilmari Ahjopää, som föddes som A. I. Ahlkvist 1890 i Viborg, som har berättat om dem. Han studerade finska och jämförande folklivsforskning vid Helsingfors Universitet och blev doktor i filosofi 1921. Han dog 1952 i Helsingfors.

Han anser att de fynd som gjorts visar, att detta folk varken var finnar eller ugrier.

De levde i ett matriarkat. På 1000-talet i en järnåldersby och idkade redan jordbruk. Hur stort deras livsområde var vet vi inte. Vi vet inte heller vad som hände när de skulle leva tillsammans med den finska befolkningen, som tidigare hade tvingat samerna norrut.

Hur vi vet något överhuvudtaget ska jag försöka återge nu.

Det var eposet Kalevala, som tände honom. Han hade läst hela berättelsen när han var sju år, och började fantisera om finsk mytologi. Han hade den kände professor Kaarle Krohn som sin lärare på universitetet och hade tidigt förstått att den finska diktningens vagga fanns i västra Finland.  Han upptäckte att området Savo inte undersökts alls som Karelia, som genom Elias Lönnrots och Kalevala hade fått status som Finlands kulturella vaggas arkaiska hem.

Ahjopää gjorde klart i sin doktorsavhandling att det språk man funnit spår av i denna del av Finland innehöll mytologiska element som det inte fanns någon motsvarighet till någon annanstans i Finland.

Ahjopää bestämde sig för att utforska tio distrikt i södra Savo. Först for han till Sulkava där en av de lokala lärarna rådde honom att besöka byn Iitlahti där den mest respekterade helaren levde, den gamle mannen från Iikasti.

Den mannen levde i en stuga vid den lilla sjön Tokee. Ingen av grannarna visste säkert hur gammal han var, men gissade att han var runt åttio år. Han höll sig för sig själv utom när någon behövde helas.

Enligt Ahjopääs dagböcker träffade han mannen den 17 juli 1924. Det tog lång tid att få mannen att avslöja hur hans språk var. Ahjopää återvände till mannen många gånger, och allt eftersom fick han mannens förtroende med hjälp av fisketurer och skogspromenader de gjorde tillsammans.

I början av september 1924 hade Ahjopää lyckats nedteckna språktraditionerna i Puumala och Juva. Han var dock missnöjd med resultatet.

Anteckningarna är nästan oförståeliga eftersom de skrivits med någon sorts halvkryptering. Texten innehåller förkortningar och symboler för vanliga ord. Efter över fem års försök att förstå, konstateras de att det fortfarande är en gåta.

Det kan konstateras att Ahjopää gjorde en lång shamanistisk resa med den gamle mannen från Iikasti. Han beskriver hur mannen gjorde en grön drink åt honom ”en tjock brygd som liknar tjära” och hur drycken ”stinker av träsk och smakar frånstötande bittert.”  ”... drycken skulle snarast göra en medvetslös, tillåta honom att sjunka djupare genom jordlagren.”

Enligt anteckningarna reste Ahjopää med mannen till berget där den senares förfäder levt för länge sedan. Ahjopää förstod att platsen var källan till den gamles kunskap om helande. ”De talade ett märkligt språk, men just då förstod jag allt de sa. Allt. Och jag samtalade med dem på deras eget språk, som i en dröm.”  Ahjopää gissade att besöket hos folkstammen varade i flera måncykler, men när han vaknade i den gamle mannens hem kunde han förstå att han bara varit borta i tre dygn.

Efter denna händelse var Ahjopää en annan människa. Hans fru och kollegor såg att han försvann i djupa funderingar efter återkomsten från Sulkava. Vintern 1924 - 25 syssladde han med att teckna och skriva. Han talade väldigt lite om sina resor, någon gång antydde han att han varit med om något högst oväntat.

När Ahjopää återvände till Sulkava på våren 1925 fick han veta att den gamle mannen från Iikasti hade dött under vintern. Han stannar och börjar utgrävningar vid ett träsk nära berget Likasti. Han isolerade sig från andra människor, och det enda de såg var ett tillfälligt läger Ahjopää byggde upp på bergets topp.

I augusti kom fru Ahjopää för att se vad som hänt eftersom inget hade hörts från honom på tre månader. Hon fann honom på bergets topp utmärglad hållande en märklig sten i handen, som han inte släppte. Han bars nerför det branta berget och hustrun samlade in alla papper och annat hon kunde hitta i stugan.

I Helsingfors lades den stumme mannen in på mentalsjukhus, varifrån han aldrig återvände. I tre decennier sysslade ha med att rita märkliga kvinnor, eller sjunga en sång vars få ord ingen kunde förstå.

1999 gjordes fynd i det hus där familjen Ahjopää bott i Helsingfors. Man fann dokument och stenar av silver och järn som nu samlats till Ahjopää-samlingen. Och ett sällskap har bildats för att kunna visa och diskutera vad Ahjopää upptäckte.

 

Det är en märklig historia. Min översättning av texten är inte fullständig, och kanske jag översatt ordet ”spell” fel. Ni hittar den engelska texten på sidan:

http://www.vaki-vahva.com/story/dr.html

 

 
Trackback
RSS 2.0