.

En finlandssvensk företagare i Estland vid namn Joakim Helenius intervjuades i går i ETV p.g.a. artiklarna om världen rikaste män. Han är rikast i Estland. Hans förmögenhet beräknas till en miljard EEK. Han hade många intressanta åsikter.

Bl.a. menade han att Estland kommit bäst igenom den ekonomiska krisen av alla länder i Europa.

Jordbruket och exportindustrin kommer att utvecklas.

Man kommer gå över till storjordbruk för vinstmaximering.

Det är märkligt att inte fler entreprenörer söker sig hit. Här finns gott om välutbildad arbetskraft. Hans ryska och ukrainska företag (han äger mark där mer än två ggr Ölands storlek) har estniska ledare, bl.a. för deras goda ryska språkkunskaper och goda administrativa förmåga.

Det har varit en solig dag. Jag har läst om tiden i Estland mellan de två världskrigen. En dynamisk tid som förändrade folket för alltid. Jag kan inte läsa om den här tiden utan att tänka på Ants släktingar. Hur levde de? Det började med revolutionen 1905, då många kommunister gjorde uppror och bl.a. brände ner storgods. Vi såg en friluftsteaterföreställning om det förr sommaren. ”Tillbaka till Vargamäe” skriven i den store estniske författaren A H Tammsaares anda, och den visades i närheten av hans bostadshus som nu är museum. Det var en mycket härlig upplevelse. Vi satt på bänkar och framför oss på gräset spelades en föreställning upp med både människor och hästar. Jag skulle önska att den kunde fortsätta spelas, den var så fascinerande.

Här står "de röda" mot tsarens soldater.

Då, 1905 bodde Hans och Anna Lowiisa i Tallinn med sina tre barn. Jag vet ingenting om vad de tänkte eller ville då. Hannos farföräldrar bodde i sin gård på landet, och här var det inte några strider. Jag hoppas de kunde arbeta på sin gård som vanligt.

 Sedan kom frihetskriget när Morits gick ut som sextonåring och stred för sitt land. Självklart var hans föräldrar fruktansvärt oroliga då. Och på landet har man ofta talat om honom och vad han gjorde. Han var ju med de andra skolungdomarna i Kuprijanovs bataljon. Han fick en medalj med en dödskalle på, Kuprjanovs speciella. Om jag har förstått det rätt, så deltog de i de sista striderna som ledde till det som blev Segerdagen den 23 juni 1919 när de slog tyskarna tillsammans med letterna.

Och så kom freden. Fantastiskt.

Landet delades upp. För första gången blev det en nationsgräns mellan Estland och Lettland, och den går genom en stad. Valga (est) / Valka(lett). Jag tror det har fungerat alldeles utmärkt till den nya friheten kom 1991. Då krävdes det pass för att kunna gå i hela staden. Det är över nu med Schengenavtalet. Men först då blev det helt klart att den norra delen av Livland där de estnisktalande var i majoritet naturligt skulle tillhöra Estland, och den södra delen där lettiska talades blev Lettland. Det var faktiskt engelsmännen som föreslog just den gränsen.

Och så ligger jag här i soffan i vardagsrummet och läser estnisk historia. Jag ligger här så självklart. Vad tänker Ants föräldrar där i himlen? Tänk vilket århundrade 1900-talet var. Så späckat av omvälvande historier.

Detta är Estlands förste president Konstantin Päts som frimärke: