.

Det blev inte som jag tänkte. Vi åkte direkt till doktorn från båten, och han skrev ut mer medicin, och jag blev så trött at jag inte klarat av att skriva. Men så fick jag boken Hin onde i avgrunden av A H Tammsaare i brevlådan. Jag hade beställt den från ett antikvariat på nätet. Den ska jag orka läsa! Det står att läsa på fliken:

Anton Tammsaare (1878 – 1940) är en känd estnisk författare. Han har skrivit trettio novellsamlingar och flera romaner och översatts till många språk. I Sovjet-Estland har hans böcker kommit ut i över en miljon exemplar. Hin onde i avgrunden, som skrevs 1939, hör till de mest populära av hans böcker.

Jag ska berätta om den när jag hunnit läsa litegrand.

Det här är Tammsaares gård, som numera är museum, och

det var här i närheten vi såg friluftsteatern.

Det här står om författaren på Wikipedia:

Anton Hansen Tammsaares far var bonde och familjen fattig men man lyckades ändå bekosta Tammsaares utbildning. Familjen var relativt bildad och prenumererade på dagstidningar vilket de flesta bönder i Estland inte gjorde i slutet av artonhundratalet. Tammsaare studerade i Väike-Maarja och vid Hugo Treffner-gymnasiet i Tartu och senare vid universitet i samma stad, där han läste juridik. Tammsaares studier avbröts när han insjuknade i tuberkulos 1911. Han tillbringade ett år på sanatorium i Sochi och bodde i sex år hos sin bror i Koitjärve och läste verk av Cervantes, Shakespeare och Homeros.

Författaren.

Under sin studietid anslöt sig Anton Hansen Tammsaare till Noor-Eesti, en grupp modernistiska författare och konstnärer som ville öka det kulturella utbytet mellan Estland och övriga Europa.

När Estland blev självständigt 1918 flyttade Tammsaare till Tallinn. Det var där han skrev sina mest kända verk. Hans motiv var Estlands historia och folk men i hans romaner finns anknytning till Henri Bergsons, Carl Jungs och Sigmund Freuds tankar och man har sett påverkan från författare som Knut Hamsun och André Gide i hans verk.

Verk

Tammsaares tidiga verk präglas av en lyrisk, lantlig realism. En del av dem var präglade av de revolutionära stämningarna från den ryska revolutionen 1905. Under hans så kallade "andra period" 1908 till 1919 skrev han noveller och korta berättelser i stadsmiljö. I Poiss ja liblik (Pojken och fjärilen, 1915) syns Tammsaares påverkan av Oscar Wilde.

Tõde ja õigus (Sanning och rättvisa; 1926-1933) består av fem volymer utan egna titlar. Den första volymen har ibland ansetts starkast, med en skildring av bondelivet som påminner om Knut Hamsun och som gestaltar en estnisk nationalkaraktär, särskilt genom figurerna Andres och Pearu, två bönder i fejd. Den andra delen med sin skildring av studentlivet i Tartu är den kanske mest lästa i Estland idag. Den tredje volymen innehåller en beskrivning av den ryska revolutionen 1905, skildrat ur ett individperspektiv på ett sätt som påminner om Albert Camus romaner, snarare än ur ett ideologiskt perspektiv. Den slogs därför ofta samman med den andra delen av den sovjetiska censuren. Ibland har den ansetts som den konstnärligt svagaste delen, även om skildringen av revolutionen jämförts med Boris Pasternaks i Doktor Zjivago. Tammsaare själv menade senare att de fem volymerna beskrev människans förhållande till sitt land, till Gud, till samhället, till henne själv och människas uppgivenhet, respektive.

Sanning och rättvisa har översatts till tyska i sin helhet och den första volymen till franska, finska och polska, men mer läst utanför Estland blev Tammsaares sista roman Põrgupõhja Uus Vanapagan (Djävulen utan pass).