.

Vidare i boken om de svenska och norska historieböckerna:

 

 

Olev Ott.

 

Författaren, sverigeesten Olev Ott, ger först en historisk återblick på vad som verkligen hände. Han berättar hur han gör intervjuer med ester och till slut granskar han historieböcker i Sverige och Norge.

Flykten till väst:

Under en kort tid 1944 utsågs en ny demokratisk regering i Estland, och man hoppades på världssamfundet för att på nytt upprätta landets självständighet. … Med tidigare erfarenheter av den sovjetiska ockupationens grymheter valde nu många att fly. Detta är något som få förstått. Att de visste vad som väntade. De måste fly. … det landet man i första hand önskade att söka sig till var det neutrala Sverige (ca 25 000 flyktingar) och till Finland (ca 6 000) men i sista stund var man tvungen att fly till Tyskland (ca 40 000). Också något som har misstänkliggjort svenskar, att de flydde till Tyskland. Men det var verkligen sista möjligheten.

Det väpnade motståndet.

Man indelar nu det estniska motståndet för frihet i följande tidsperioder:

1941 – 1953 det väpnade motståndet.

1944 – 1962 studenternas underjordiska organisering

1968 – 1975 den demokratiska rörelsens verksamhet

1977 – 1985 det öppna motståndet

1987 – 1991 den nationella frihetskampen

… skogsbröderna … första perioden 1944 – våren 1945 … antalet uppskattas till 15 – 20 000.

Den andra perioden 1945 – 1949 skogsbrödernas aktivering och organisering

… sista perioden börjar tiden efter 1949 års deportationer fram till inringandet av de stora grupperna 1953.

Syfte:

… 1945 års fred lämnade efter sig ett ruinlandskap och en mängd våldtagna folk, som hade sett sina släktingar dödas i en tom meningslöshet. Som en förlängning av detta krig fortsatte övergreppen på de civila, som vägrade glömma de oförrätter som de utsatts för.

Slutligen:

Frågeställningar som har styrt mitt arbete har varit:

-          Hur beskrivs deportationerna i Estland i svenska gymnasieläroböcker i historia?

-          Varför uppstår det lakuner (tomhet)i läroböckerna om denna period i Estland?

Estland har under en längre tid varit en del av Sverige, en av dess kolonier. … med tanke på de sekellånga kontakterna … kunde man förvänta sig ett visst mått av intresse för Estlands öde under Andra världskriget avspeglat i de svenska gymnasieläroböckerna under det senaste halvseklet.

Den pedagogiska texten och den selektiva traditionen.

… skoltexter, de förmedlar kunskaper, reproducerar normer och presenterar förklaringar.

… hur textutformning inte är något naturgivet fenomen, och detta framgår tydligt i ideologiskt genomskinliga texter som historieläroböcker. (Citerat från Ajágan-Lester De andra, Sthlms universitet).

 

Därefter intervjuar han två ester om deras erfarenheter av deportationerna 1941.

Först Mart Niklus:

Född1934 i Tartu, är en känd frihetskämpe. Vi träffade honom en gång på en veteranträff i Estland. En mycket vänlig man. …estnisk biolog… som på senare tid har blivit något av en symbol ute i världe för frihetskampen i Estland. … har samarbetat för fred och rättvisa med representanter för andra förföljda folk, fr.a. med letter och litauer, men också ukrainare, ryssar och judar.

I intervjun berättar han att han mycket väl minns deportationerna 1941. Familjen klarade sig, men släktingar fördes bort. De var bevakade hela tiden av KGB och en underorganisation VOKS/VEKSA eftersom de hade kontakt med en släkting i utlandet, vilket var förbjudet. Han greps första gången 1958 och dömdes till 10 + 3 år för omstörtande verksamhet. Andra gången han greps var 1976. Den gången blev det ingen dom, sedan greps han 1980 och 1981. Han dömdes till sist till 10 + 5 år för att han var oförbätterlig.

Till sist frågar författaren om hans åsikt om de svenska historieböckerna som inte innehåller några upplysningar om deportationerna i Estland 1941 och 1949.

Ha svarar: Det är viktigt att detta beskrivs riktigt. Naturligtvis. Antingen är läroboksförfattarnas kompetens bristfällig, eller så har dom varit rädda för sovjetmakten i Sverige.

Sedan  Hillar Kinguste:

Han är 91 år, född i Põltsmaa i Sydestland. Istället för att tvingas in i Röda Armén 1940, gömde han sig i skogarna och blev en skogsbroder. Han greps första gången 1951. Han hade då varit gömd med sin familj på myrarna under dagtid och i ett rum under huset på nätterna. Han dömdes till 25 + 5 år för antisovjetisk verksamhet (§58/1), banditism, propagandaverksamhet (de hittade en radio i gömstället) och för att han hållit sig gömd.

Han har egna minnen av deportationerna 1941. Han arbetade hos en lärare vars fru kom till honom en morgon och sa att hennes man blivit bortförd i bara natt skjortan. Hon bad honom åka till stationen i Jõgeva med kläder och matsäck, vilket han gjorde. Han kom fram, såg ett tåg fullt med människor som hade hållits där en vecka utan mat och vatten. De ropade efter vatten! Vatten! Efter viss övertalning gick lokföraren till den ryske befälhavaren som beordrade två soldater att komma med två hinkar vatten.  Efteråt sattes befälhavaren på tåget med de andra.

Två gånger satt han själv i läger.

På frågan om de svenska skolböckerna svarar han:

Jag tycker att man borde berätta om dessa saker. Dessa erfarenheter tillhör alla. Det är klart att detta måste berättas så att det inte sker igen. Jag kan aldrig glömma vad jag har varit med om. Det är så många som aldrig har kunnat berätta.

 

Sammanfattning av intervjuerna:

Sammanfattningsvis berättar de bägge informanterna om hur de minns skräcken hos de deporterade. Hur de ser drabbade som är oförberedda på på det som händer dem. Ofta handlar säkerhetstjänsten utan att ge dem möjligheter att ta med sig förnödenheter eller ens kläder. De berättar om det hårda livet i fängelser och läger och hur medfångar dör av svält och umbäranden. De vittnar om den brutalitet som finns hos den sovjetiska säkerhetstjänsten vid fångtransporterna, där inga som helst hänsyn tas till fångarnas grundläggande behov och rättigheter.

Svenska läroböcker på 1950-talet.

Ja, som ni förstår står det inte mycket om detta. Först har han analyserat ”Nya världens historia, 1956 Linberg & Tham, Stockholm.”

I avsnittet ”Den ryska revolutionen” beskrivs  det som leder fram till ryska revolutionen på ett utförligt sätt. Utvecklingen i Finland likaså. Ingenting om freden i Tartu, inte ens att freden mellan Sovjet och Finland slöts där. Massavrättningarna i Sovjet beskrivs. Jag tycker att det är intressant att utrotningen av kulaker beskrivs; kommer ni ihåg att jag menar att det blir på något sätt förklarande: kulaker = brottslingar. Man nämner Molotov-Ribbentroppakten som en överenskommelse mellan Ryssland och Tyskland och att de bestämmer att Estland, Lettland, Litauen och nästan halva Polen är ryska intresseområden. Och: De s.k. baltiska randstaterna, E. L. och L. tvangs att ställa sig under ryskt skydd och upplåta sitt teritorium åt ryska trupper. Detta betydde slutet på deras tillvaro som fria stater; de uppslukades av den mäktige beskyddaren.

Allmän historia, Bäcklin, Holmberg, Lendin, Valentin, 1959

Den kommunistiska diktaturen i Sovjetunionen får en beskrivning. Liksom fredsfördragen med de baltiska staterna. ”I nya fredsslut erkändes Finland, Estland, Lettland, Litauen och Polen som självständiga stater, medan Bessarabien under ryska protester anslöts till Rumänien.

”Även i Polen, Balkanländerna, de baltiska staterna och Spanien upprättades regimer som var mer eller mindre väl maskerade diktaturregimer”. … Detta sätt att skriva för tankarna till den sovjetiska historieskrivningen, där ockupationen av Estland 1940 förnekas (än i dag 2007 av Ryssland).

Ingen beskrivning av Lubjankafängelset eller Gulag. ”märkligt är det med tanke på att det fanns gott om litteratur då läroboken skrevs om dessa övergrepp. Dessutom nämns tvångsarbetet under titeln Stalin tar makten. Till de avskräckande dragen i det ryska näringslivets omdaning hör användningen av tvångsarbete, vilkas skaror ständigt förnyades genom deportation av bönder eller av motståndare till regimen.

Jag kommer inte ihåg vem som var författaren till den historiebok jag läste i skolan, men jag menar att det som läraren kompletterade med var ytterst betydelsefullt. Min lärare hette Lennart O A von Post. Jag hade honom i biologi och geografi, men det var han som kunde berätta om vad Sovjet gjorde i Baltikum. I Estland fanns en familj von Post, men han sa aldrig något om att han skulle komma därifrån. När man googlar på hans namn får man bara upp att han skrivit boken Floran i färg, som vi naturligtvis använde.

Han studerar också norska läroböcker, och det är ungefär lika illa. Där är tyskarna naturligtvis den stora ondskan. Jag ska inte trötta er med mer i dag.