.

Jag läste en stor artikel i dag om Sofi Oksanen. Det är fantastiskt. Hennes senaste bok Utrensning har gjort en otrolig succé. (se den 28 jan.) Vilken lycka för både henne och Estland. Nu kommer kunskapen om vad som hände i landet och hur det påverkade människorna äntligen bli känt över världen. Hon har t.o.m. föreslagits till Nobelpriset. Härligt!

Sofi Oksanen

I dag är jag trött. Jag har varit på tre museer i veckan. Det är skönt att göra det, men tröttheten kommer efteråt. Jag ska därför inte skriva så mycket i dag.

På Kunskapskanalen gick det två olika program i dag som jag såg. Det första handlade om terroristen. Varför han/hon blir det och vem som blir det. Det andra handlade om tortyr i dag.

Båda programmen menade att vem som helst kan bli terrorist. Det är tillfälligheter som avgör, samt naturligtvis, att man märker själv vad som händer. Det är lätt att dras med i hemskheterna om man är i en grupp. Det är lätt att falla för synsättet på ett ”vi och dom”. Hitler gjorde det tydligt när judarna blev ”dom”.  Stalin var inte lika tydlig. Där utvidgades ”dom”-begreppet hela tiden. Kulaker, intellektuella, studerade och kapitalister var ”dom” hela tiden. Men han var noga med att ingen kunde vara säker. Alla de som hjälpt Stalin till makten var snart förintade för att han inte ville vara tvingad att känna tacksamhet. Sedan upphöjde han andra, som istället var skyldiga att känna tacksamhet gentemot honom. Kulakbegreppet var också en vid beteckning. Att ha betalt för hjälp med arbetet på gården under en säsong blev plötsligt lika med att vara en folkets fiende.

Tortyr var ett vanligt arbetssätt i Sovjetunionen. Vi har sett inskrifter på väggarna i tortyrkällaren i det ”bruna huset” i centrum, vi vet också att i floden Neva som rinner förbi S:t Petersburg var man tvungen att sätta igång båtmotorer för att få vattnet att röra sig fortare när floden färgades röd av människoblod. Vi vet att det hände många fruktansvärda saker i Sibirienlägren. Hur var allt detta möjligt om inte den vanliga människan kunde förmås att begå grova övergrepp på sina medmänniskor under vissa situationer. För inte är det väl så, att den sovjetiska människan är speciellt grym? Nej, världen har en uppgift, att utbilda alla människor till aktivt tänkande. Att reflektera. Att inte tro på rykten, som i Bjästafallet. Att våga protestera. Men inte kunde de protestera i Sovjet? Om de själva inte gav med sig för KGB att meddela eller utföra handlingar, då var ju deras egna närmaste i livsfara.

Den mannen ni såg på bild i går, som bad om ursäkt för sina gärningar; han har vaknat. Han vet vad han gjort. Och lever antagligen med posttraumatisk stress. Det handlade det andra programmet om.