Mars 9, 2010 Eesti mehed läbi sõdade, estniska män genom krigen.

Vilken underbar dag. Först tänket jag att det var våren som kom, men när jag tog en promenad i solskenet och andades in den friska luften kände jag, att det är det här som heter vårvinter. Den årstiden alla som bor i norr talar om. Den upplevde jag i dag. Det hade yrt lite snö över vår lilla väg, så jag fick pulsa lite. På taken lös en aning vitt av den sista snön. Nu måste vår granne Elna ha det ljust i sitt hus; det är hon som mest av alla märker av den nedhuggna skogen. Hela hennes ena långsida har varit skuggad av skogen i alla år, men inte nu längre.

I dag läggs kransar ner för alla dem som dog vid bombningarna i Tallinn 9 mars 1944. Alla Tallinns kyrkor sorgeringde klockan 19.15 för att vi aldrig ska glömma bombningarna. 554 människor dog, 659 sårades och cirka 20 000 människor blev utan tak över huvudet. Det var den kvällen Ants mamma sprang i Tallinn efter att ha lämnat en fest ; hon sprang genom gator med brinnande hus med skräck i ögonen. Lille Ants var hemma. Fanns huset kvar? Levde han? Äntligen var hon framme. Ensamt stod huset kvar med brinnande ruiner runt omkring sig.

Och när det gäller utveckling, så får vi hoppas på President Medvedev, han har ju tidigare uttryckt att Ryssland måste moderniseras. Han förstod också budskapet från milismannen som berättade om den otroliga korruptionen i kåren. Han som nu är arresterad för någonting… Vi får se om Medvedev verkligen har någon makt.

 

Ett TV-program under dagen har handlat om Estlands historia, ockupationen.

Vi fick höra att 1955 hade lönerna inte kommit upp i nivå med vad man hade på 1930- talet.

Och en liten 14-årig pojke som var ensam fick ansvaret för en hektar jord och en häst. Han slet i ett år, och när han fick ersättning för sitt arbete, då räckte det till en liten tändsticksask.

Kulak var man om man ägt en maskin, t.ex. en tröskmaskin, och tagit betalt när någon annan använde den. Att vara kulak var ett mycket värre brott än att ta livet av någon människa. Vi som läst Anne Applebaum vet att mördarna och de riktigt kriminella ”regerade” på lägren.

 

Vi har en bok som heter Eesti mehed läbi sõdade, estniska män genom krigen.

Det är en hel del krig där esterna fick riskera sina liv för främmande makter. Först stred de för sin frihet som jag redan skrivit om.

Därefter var det ju alla olika krig fram till Erik XIV:s tid. Sedan blev de tvingade att strida som soldater (i stiliga karolineruniformer) i den svenska armén.

Under den ryska tiden stred de i Napoleonkrigen, Krimkriget, rysk-turkiska krigen, första världskriget och Afghanistankriget. Och då måste man tänka på att de oftast aldrig kom tillbaka.

 

Därefter fick de äntligen kämpa för sig själva och sin egen frihet.

 

I andra världskriget blev många tvångsvärvade i antingen den tyska eller ryska armén. Det fanns frivilliga också, främst i den tyska armén, eftersom man ville rädda dem som deporterats till Sibirien under den första ryska ockupationen.

 

Jag menar att det var nog inte många som kastade sig in i krig med glädje, men att alltid få riskera sitt liv i ett krig för en makt som man egentligen inte ville tillhöra, det måste vara fruktansvärt. Vi får vara tacksamma för att de slapp strida för den frihet de har i dag, och jag njöt av att se hur utrikesminister Paet blev mottagen som en viktig ma när ambassaden i Syrien invigdes.

Trackback
RSS 2.0