.

Nu ska ni få höra om en märklig man.
Han föddes 1801 i livländska Riga. Han gick i gymnasiet i Riga och började studera 1819 vid universitetet i Tartu. Han var ivrig att göra så mycket för det estniska språket att det aldrig blev några tentor gjorda. Han kanske inte heller hade råd att studera.

Han medarbetade i en tidning, där han skrev om estnisk grammatik.

Han översatte boken Mythologia Fennica från svenska till tyska; han hittade på litegrand om fornestniskt liv, vilket påverkade författarna till Kalevipoeg när de skrev om mytologi.

Han skrev dikter och prosa redan under gymnasiet på estniska och några dikter på tyska.

Han var en förespråkare för den estniska litteraturen.

Han kallade sig för en folkets trubadur, uppskattade att olika folk hade olika litteratur och trodde på estnisk nationallitteratur. Ungefär tjugofem av hans dikter finns kvar idag.

Och: Han dog i TBC vid 21 års ålder år 1822. Är det inte fantastiskt att han präglat estniskt kulturtänkande så mycket, trots sitt alltför korta liv.

Här är den officiella bilden av den unge mannen.

Här står han staty i Toomemäe park, Tartu.

Det fanns andra kulturpersoner som var lika viktiga för utvecklingen. En som kunde tala med esterna "på esternas språk" var Johann Voldemar Jannsen (1819 - 1890). Han gav åt två tidningar: Perno Postimees (Pärnu stavades så på sydestniska) och Eesti Postimees, och hans språk var kåserande och humoristiskt på ett sätt som alla tyckte om att läsa. Han grundade Teatersällskapet Vanemuine och såg till att det bildades sångsällskap och blåsorkestrar, vilket blev början till Sångfestivalerna som numera är kulturklassade av UNICEF.

Han är också viktig för att han är far till Lydia Koidula, som har skrivit det första estniska skådespelet ”Saaremaa onupoeg” (Kusinen från Saaremaa). Hon spelade själv med när det uruppfördes på teatern. Hon har också skrivit texten till den sången, ”Mu isamaa on minu arm”, (Mitt fosterland är mig kärt) som blev ”nationalsång” under sovjettiden. Den sång, som avslutade sångfestivalerna. Som först sjöngs en gång, sedan ville man sjunga en gång till och så fortsatte det till man inte orkade längre. Så mångatorkade tårarna efteråt. Jag också när jag hörde den 1978 i Tallinn.

Den magiska världen mellan saga och verklighet:

Några flickor i sex – sjuårsåldern lekte på snövallen vid vägkanten när Ants kom gående från apoteket. De tittade på honom, och den ena sa:

Titta där är jultomten!

Nej det är det inte!

Jo, det är det visst!

Sedan satte sig Ants i bilen, och vi hörde inte hur det fortsatte. Men även svenska barn har sagt så, och då vet vi att det är dags för Ants att klippa skägget.

Estniska barn och svenska barn har mycket gemensamt. Jag satt i bilen och iakttog en pojke i tidiga tonåren. Han gjorde som alla barn som väntar på någon. Först balanserade han på cykelställen, sedan böjde han sig ner och kramade en snöboll som han slängde lite på måfå. Därefter masade han sig sakta efter en förälder. Precis som svenska barn gör.