.

Boken om de svenska historieböckerna är verkligen intressant.

 

(Ni behöver en ordförklaring: narration= berättande; berättelse, lakun= lucka, tomrum; minneslucka; överhoppat avsnitt i text. Enl.  ne.se)

 

Författarenss resultat efter att ha gått igenom läroböckerna:

Det han främst tittar på är:

1.      Hur beskrivs deportationerna i Estland i svenska (och norska, som jag inte har med här) läroböcker för historia.

2. Varför uppstår det lakuner i läroböcker om denna tid?

 

 

Resultat:

1950-talets böcker.

1. Deportationerna nämns inte i de böcker jag har undersökt från 1950-talet.

2. Lakunerna i läroböckerna uppstår eftersom läroboksförfattarens narrationer följer den stora narrationen, där deportationerna i Estland 1941 inte var viktiga händelser och därför utlämnades.

 

1960-talets böcker (Historiens huvudlinjer 2 A, Lärobok för gymnasiet årskurs 2, Brolin, Dannert & Holmberg, 1963 och Historia för gymnasiet åk 3, Nordell, Gustafsson  Johansson, 1968)

1.      Läroboken (beskriver deportationerna i Estland 1941 på ett unikt sätt, i jämförelse med gymnasieböckerna för övrigt i Sverige under efterkrigstiden.

2.      Lakunerna uppstår inte i läroboken eftersom narrationerna där bara till en viss del följer den stora narrationen.

 

 

 

1970-talets böcker: ((Historia i centrum och periferi, del 3, Graninger  Tägil, 1973 och Historia för gymnasieskolans sociala linje, 1973, Ander, Rodhe, Bjällersten)

 

1. De läroböcker från 1970-talet som jag har undersökt nämner inte deportationerna i Estland 1941.

2. Lakunerna finns där, emedan berättelserna följer de stora narrationerna som inte ser ockupationen av Estland och dess följder som särskilda händelser i sin egen rätt.

 

1980-talets böcker (Lärobok i historia, 1983, Bengt Åke Häger och Alla tiders historia, 1985, Bergström, Löwgren & Almgren)

 

1. I de läroböcker … nämns inte deportationerna i Estland 1941. Trots den stora narrationens intresse för de små nationernas lidande finns inte en tydlig beskrivning av det som hände i Estland.

2. Lakunerna uppstår för att den stora narrationen fokuserar på förtrycket av många olika nationer och folk i världen, men ser inte vikten av att lyfta fram förtrycket i en del länder i Östeuropa.

 

1990-talets läroböcker (Epos, 1996, Sandberg, Karlsson, Molin, Ohlander och Alla tiders historia, 1998, Bergström, Löwgren, Almgren)

1. Deportationerna i Estland nämns inte i de gymnasieläroböcker som jag studerat från 1990-talet. Trots att Estland nu är självständigtfinns inte dessa händelser i läroböckerna.

2.      Lakunerna i läroböckerna uppstår för att de små berättelserna och den  stora berättelsen inte har hunnit med tidens förändring.

 

Varför är det här viktigt? Vad spelar lilla Estland för roll?

En viktig roll. Därför att det är vår grannstat. Det har varit en del av Sverige. Våra kulturer ligger ganska när varandra.  Och: många ester flydde till Sverige, men berättade inte för sina barn om vad som hänt. Varför? Dels för att det var fruktansvärda minnen, men också för att så många blev nonchalerade här.

När vi sa: Många deporterades.  Svarade man: De hade gjort sig skyldiga till något. Det var ett straff.

Vi berättade om en svår tragedi under kriget. De svarade: Så var det väl för alla.

Vi sa: De brände byarna. Svaret: Det gör väl alla.

D.v.s. ett grundmurat ointresse.

 

Vår son ville tala med sin lärare om Estland och dess öde på historielektionen. Det var på 1970-talet. Lärarens reaktion var: Estland ska alltid tillhöra Sovjetunionen. Inget mer.

 

Det tjänade inget till att tala om Estland. Många visste inte ens var det låg. När vi åkte dit 1978 och min svärmor berättade om det på sitt jobb, visste inte arbetskamraterna att det existerade ett sådant land.

Men Nicaragua, Kuba, Vietnam och andra länder långt bort, de var kända för svenskarna.

 

En annan tanke som jag säkert kan slå fast är, att konsekvensen blir, att det jag sa i radions Klarspråk för många år sedan var alldeles rätt. "Bara när vi hört lika många berättelser och sett lika många filmer om Sibirienlägren, först då vet vi vad som hände, först då kan vi jämföra med förintelsen( svaret på en annan inlaga)." Historien blir inte möjlig att förstå förrän man sorterat bort de kalla, tomma orden och sett vad som egentligen hände, vad människor verkligen upplevde.

 

Författaren intervjuar en av dem som skickade folk till Sibirien, Arnold Meri, som var Estlands andre presidents kusin. Meri intar samma attityd som Jan Guillou har gjort när han avslöjades med att ha haft kontakt med KGB. Meri säger: ”Det jag gjorde var av omtanke, och förresten blev jag beordrad att göra det.” Lika oskyldig, och lika rättskaffens. Men han skickade bl.a. en nyförlöst kvinna med sin baby och sin son till Sibirien. Babyn dog efter ett år.

 

Här måste jag citera Simon Wiesenthals ord från 1961 med kommunisten Friedrich Kaul: "Vi känner alla till Stalins förbrytelser, om vi känner till dem alla är osäkert ... Så länge som dr. Kaul, eller någon annan representant från ett östland, inte kan informera oss om att, förutom Beria och Abakumov och kanske ett halvt tjog andra, också de tusentals människorna från NKVD och rättsväsendet, lägerkommendanter och andra organisationer som arbetade med tortyr och förföljelse av oskyldiga människor, har blivit i vederbörlig ordning rannsakade och dömda, så länge har representanter från östblocket ingen rätt att anklaga tyskar.

 

Boken avslutas med berättelser från barn och äldre som varit deporterade och överlevt. Han talar om alla posttraumatiska känslor som så många böjs under i Östeuropa. Jag minns när jag i ungdomen läste böcker om de nazistiska lägren och deras offer. Det var så fruktansvärt, och till sist klarade jag inte mer. Att människor kan vara så grymma. De kan. Och de gör. Läs den här boken; den är inte korrekturläst, en hel del stavfel och annat finns i den, men den har mycket att berätta om oss men framför allt om dem. Offren för det kommunistiska experimentet.