Maj 9, 2010. Baltikum är tre länder.

I dag firas Mors Dag i Estland. Det är en mycket viktig dag.  Vi var där för några år sedan och imponerades av alla människor som var på väg med stora blombuketter i händerna. Modern är tydligen en viktig gestalt i Estland.

Det föddes 443 barn i Tallinn i april. 355 människor dog, men det är ändå ett överskott. Man oroar sig annars för att antalet ester minskar.

 

Det är också fredsdagen i dag.

Detta är bilstockning till Bronssoldaten
på kyrkogården. Dessutom har extrabussar
satts in.

I Tallinn har det varit otroligt många besök hos den flyttade Bronssoldaten. Blommor i tjocka lager har lagts framför soldaten, som är ett porträtt av en estnisk OS-mästare, som hoppade av Röda Armén. (Skandal!) Kanske kan världen förstå vad detta firande betyder för den estniska nationen? Tänk er att tyskarna skulle ha en liknande hyllning till en judemördare i Israel!

På den gamla platsen för Bronssoldaten, mitt i stadens puls, har det också lagts blommor. Alla ryssar accepterar fortfarande inte att statyn och gravarna av ryska soldater har flyttats till krigskyrkogården.

 

 

President Ilves med Medvedev, Angela Merkel m.fl. i Moska.

 

I dag har minnet av freden i andra världskriget firats i Moskva.

Estlands president var närvarande, liksom många andra europeiska staters överhuvud. Tänk att Angela Merkel var i Moskva!

President Ilves sa: Att hedra andra världskrigets offer och segrare ska inte dela oss. Låt oss komma ihåg att vi alla är krigets offer. Vi hedrar dem som föll på slagfälten och dem som var offer för krigshandlingar av totalitära regimer i byarna, likväl som vi hedrar miljoner civila som led av bomber, i fängelser, av hunger och misär. Det andra världskriget medförde i hela Europa och många andra stater stora förluster i kriget och vi måste tillsammans minnas dessa offer. Krigsslutet och en olyckligtvis monstruös Övermakt enade inte Europa, men ett halvt sekel senare kan många länder, autonoma eller oberoende bilda ett fredligt och integrerat Europa.

 Jag skickade en kommentar till SvD:s ledarsida i dag:

I dag skriver Sanna Ryman i SvD om pridefestivalen i Litauen, som fick tillåtelse att gå efter att först ha stoppats.

Ryman skriver: ”De baltiska staterna har gått bakåt när det gäller hbt-rättigheter på senare år.” 1. Har de gjort det, verkligen?  2. Gäller det i så fall alla tre baltiska staterna? Vidare: ”Särskilt tragisk är tanken på att detta är länder som för inte allt för länge sedan tog sig ur ett förtryck som slog hårt inte minst mot allt vad hbt heter. Regnbågsrörelserna växte därefter fram – för att nu åter stöta på patrull igen. Så sorgligt kort kan minnet vara.” Jag förstår egentligen inte vad hon menar med de sista meningarna. Att man velat stoppa paraderna, först i Lettland förra året och nu Litauen i år, behöver inte betyda att intresset blivit mindre bland allmänheten. Då skulle man väl inte gett efter för trycket och förbjudit paraderna definitivt. Man kände sig ju ändå tvingad att låta dem paradera. Att det sedan visade sig att fler protesterade mot paraden i Litauen än de som paraderade är en helt annan sak. Hon redovisar inte hur många som tillhör regnbågsrörelsen i de baltiska länderna, nu eller då.

Jag minns när Aktuellt hade ett inslag där man ifrågasatte om vi skulle ge bistånd till de baltiska länderna när de hade så dåliga fängelser. Detta var i början på 1990-talet. Länderna hade varit fria något år, och ännu hade man inte hunnit förändra så mycket. Jag tror inte att det finns något land i historien som börjat med att renovera fängelseinstitutionen när hela samhället befunnit sig helt i kris. Men Baltikum skulle göra det, ansåg Aktuellt. Endast Alf Svensson kunde förklara för studiereportern att fängelserna var sovjetiska; så hade fångarna haft det i Sovjetunionen, och en förändring skulle komma.

Finns det någon som förstår hur stora förändringarna är i de baltiska länderna sedan frigörelsen från Sovjet? Jag känner Estland bäst av de tre, jag är där långa tider varje år, och förundras över att utvecklingen går så fort, och gläder mig över den stabila demokratin. Jag har också studerat Estlands historia och språk vid UU, och menar att vi måste veta lite mer om landet innan vi sprider lögner och halvsanningar.

Jag fick svar:

Hej Karin,

Tack för ditt mejl!

Du skriver att du inte förstår min slutpoäng och menar att "Att man velat stoppa paraderna, först i Lettland förra året och nu Litauen i år, behöver inte betyda att intresset blivit mindre bland allmänheten. Då skulle man väl inte gett efter för trycket och förbjudit paraderna definitivt."

Jag förstår inte riktigt hur du menar här. Det upplevda trycket att inte förbjuda kan ju lika gärna vara utifrån, från omvärlden som på hemmaplan. Det är väl till och med mer sannolikt att trycket utifrån påverkat mer, givet att det finns en del mycket oroväckande mätningar om allmänhetens inställning till hbt också. (Svarar hemifrån nu, men jag ska söka efter de uppgifter jag fann om detta.)

Du berättar om ett tv-inslag där Alf Svensson var den ende med tålamod och där tv inte begrepp att saker tog tid. Jag tycker inte att det ena utesluter det andra. Det är klart att saker tar tid, det begriper jag med. Men vad ska vi göra under tiden - tiga eller tycka?

Som barn till någon som flydde Sovjetförtrycket är jag inte ett dugg omedveten om att samtliga av de länder som varit under sagda förtryck också har gjort en fantastisk resa. Det förändrar dock inte det faktum som är att de två senaste åren har Baltic Pride kännetecknats av svårigheter. Den fantastiska demokratiska utvecklingen kan så att säga inte ge frikort från kritik när det händer mindre fantastiska saker. Särskilt vore det hyckleri av mig som skribent om jag kritiserade vissa länder när de lägger käppar i hjulen för homosexuellas fri- och rättigheter men inte andra.

Jag har fullt förtroende för att de baltiska länderna har kommit så långt i den demokratiska utveckling som du nämner att de klarar av lite kritik på specifika områden från utländsk press. Tror inte du det?

MVH

Sanna Rayman

och jag svarade i min tur sedan:

Hej

Då får jag komma tillbaka till det som gjorde att jag egentligen reagerade
på det du skrev.
Du säger att du skriver om de baltiska staterna, men egentligen skriver du
om Lettland och Litauen. Estland skiljer sig från dem på ett tydligt sätt.
Man har i svensk press smutskastat Estland, genom att säga Baltikum istället
för att klart tala om vilket eller vilka lämder man menar. Estland är inte
katolskt, det har ingen statsreligion alls. Jag kan inte tänka mig att man i
Estland skulle sätta stopp för en pridefestival. Men du har nu fått många
svenskar att tro att Estland är bakåtsträvande. Välkommen till Estland. Jag
ska gärna guida dig. Vet du att det är tre stater i Europa som klarat
finanskrisen bäst? Ett är Sverige, ett annat är Estland. (Det tredje är
Bulgarien).

Det jag ber dig, och som jag och några till, bl.a. professor Raimo Raag,
skrev till chefredaktörer och insändarsidor om för snart ett år sedan, och
som togs in i din tidning, är:

Sluta se Baltikum som en enhet

Publicerad: 25 maj 2009, 04.40 SvD, Synpunkt

Jag ska inte trötta er med insändaren en gång till; jag tar för givet att alla minns den även om Sanna Rayman inte gjorde det.

 

 

Trackback
RSS 2.0