.

Som jag lovade för flera dagar sedan håller jag på med studier av Estland under den första friheten. Jag har redan skrivit en del om det eftersom jag träffat flera flyktingar från den tiden och de har berättat för mig. Naturligtvis har alla sin historia och sin upplevelse av tiden. I Pärnu växte min svärmor Ira upp och levde ett bra liv. Båda föräldrarna kom från prästfamiljer där de talades både ryska och estniska, men Ira och hennes syskon gick i estniska skolor "för att de är ester".

I Tallinn levde svärfar ett normalt stadsliv ungefär som en man i motsvarande ställning i Sverige.

Jag ska återkomma när jag läst lite mer om hur andra hade det. I en bok från lägret i Geislingen an der Steige berättar Mai Madison om sin bakgrund. Det är helt olikt mina svärföräldrars liv. Jag återkommer...

---

För en stund sedan fick jag ett SMS från min väninna Ann-Mari vars bok "Mitt möte med KGB" just har kommit ut. Hon skrev i SMS:et att jag skulle gå in på youtube och se när Gudrun Schyman dirigerar en barnkör i en hyllningssång till Stalin.  (http://www.youtube.com/watch?v=rqHorY--BSs)

Det var så makabert. Schyman log stort hela tiden; barnen sjöng mycket bra, men förstod säkert inte att de sjöng om 1900-talets störste mördare.  Alla, även Schyman, var klädda i röda skjortor. Publiken skrattade och applåderade!

Jag kommer ihåg när Norman, min walesiske arbetskamrat sa med hård röst: "Säg aldrig något gott om Hitler!" Precis så känner jag när hon dirigerar. Hon sa 1991 "Jag har aldrig varit kommunist!" Då var hon vice partiledare för kommunistpartiet och 1993 blev hon ordförande. Den här filmen gjordes år 2007. Hur kan någon bry sig om vad den människan säger?