Nov. 7, 2010 "De sköt och sköt, sedan blev det alldeles tyst."
Jag säger ibland att esterna var rädda, de kände en ständig skräck under den ryska tiden. I dag såg vi ett exempel på det i TV.
En kolchos i Rakvere hade fått tillstånd att bygga ett hus för rekreation och sammankomster. Det låg ganska nära stranden, det var en liten skogsdunge mellan hus och strand.
Den 7 augusti 1976 hade en ungdomsorganisation fått tillstånd att ha ett tältläger på platsen. Lägerchefen var est liksom de flesta ungdomarna. Det festades rejält. Sprit av olika sorter dracks.
Värre var att de ryska gränsvakterna också drack. Gränsvakterna fanns alltid där för att vakta stranden,( inte från faror utifrån ); de vaktade stranden så att ingen i Estland boende skulle ta sig dit. Det var fullständigt uteslutet för någon människa att gå ner till vattnet. Det visste alla, och alla var rädda för dem eftersom de ansågs farliga och opålitliga. Dessutom ansågs sig vakterna vara herrar vid stranden. Stranden var deras.
Självklart kunde de inte bara titta på andra som drack sprit och festade, de kom och krävde att få sprit. Hela tiden och massor! De blev fullare och fullare. Men när en av vakterna blev hotfull och började vifta med sin kalshnikov, då tog ungdomarna hans vapen och kastade in i skogen av rädsla. Den andre vakten raglade omkring och krävde mer sprit. När han blev nekad lyfte han sin kalashnikov och började skjuta. Lägerchefen som var inne i huset vid det tillfället berättade i programmet att han trodde att någon gått till stranden och därför hade vakterna börjat skjuta, eftersom alla blev skjutna som gick dit, men så var det alltså inte.
"De sköt och sköt, sedan blev det alldeles tyst." så berättade en kvinna som varit där.
Stor uppståndelse. Ambulanser kom och hämtade ungdomar till Rakvere sjukhus. Elva ungdomar fick sätta livet till. Många fler var skadade.
Order kom. Ingen fick prata om det här. Ingen fick lämna lägret innan folk från Moskva kommit och undersökt vad som hänt. Esterna kunde man ju inte lita på!
Estniska tidningar var förbjudna att skriva om blodbadet. Den enda tidning som berättade om den fruktansvärda händelsen var Eesti Päevaleht som ges ut i Stockholm.
Ingen fick visa någon sorg över det som hänt.Livet skulle fortsätta som vanligt. I skolan fick man inte prata om det. Inga minnesstunder fick hållas.
En minnessten restes senare på platsen men den står där mördaren stod och sköt, vilket också är märkligt. Står den till minne av mördaren? Inte de mördade!
Vakten som sköt fick 3½ års fängelse, hans chef flyttades någon annanstans. De andra vakterna hände inget med. Den estniske lägerchefen fick en stroke. Och några fester hölls inte på den platsen mer. Och inte heller i närheen av andra stränder utom vid offentliga bevakade badplatser.
En kolchos i Rakvere hade fått tillstånd att bygga ett hus för rekreation och sammankomster. Det låg ganska nära stranden, det var en liten skogsdunge mellan hus och strand.
Den 7 augusti 1976 hade en ungdomsorganisation fått tillstånd att ha ett tältläger på platsen. Lägerchefen var est liksom de flesta ungdomarna. Det festades rejält. Sprit av olika sorter dracks.
Värre var att de ryska gränsvakterna också drack. Gränsvakterna fanns alltid där för att vakta stranden,( inte från faror utifrån ); de vaktade stranden så att ingen i Estland boende skulle ta sig dit. Det var fullständigt uteslutet för någon människa att gå ner till vattnet. Det visste alla, och alla var rädda för dem eftersom de ansågs farliga och opålitliga. Dessutom ansågs sig vakterna vara herrar vid stranden. Stranden var deras.
Självklart kunde de inte bara titta på andra som drack sprit och festade, de kom och krävde att få sprit. Hela tiden och massor! De blev fullare och fullare. Men när en av vakterna blev hotfull och började vifta med sin kalshnikov, då tog ungdomarna hans vapen och kastade in i skogen av rädsla. Den andre vakten raglade omkring och krävde mer sprit. När han blev nekad lyfte han sin kalashnikov och började skjuta. Lägerchefen som var inne i huset vid det tillfället berättade i programmet att han trodde att någon gått till stranden och därför hade vakterna börjat skjuta, eftersom alla blev skjutna som gick dit, men så var det alltså inte.
"De sköt och sköt, sedan blev det alldeles tyst." så berättade en kvinna som varit där.
Stor uppståndelse. Ambulanser kom och hämtade ungdomar till Rakvere sjukhus. Elva ungdomar fick sätta livet till. Många fler var skadade.
Order kom. Ingen fick prata om det här. Ingen fick lämna lägret innan folk från Moskva kommit och undersökt vad som hänt. Esterna kunde man ju inte lita på!
Estniska tidningar var förbjudna att skriva om blodbadet. Den enda tidning som berättade om den fruktansvärda händelsen var Eesti Päevaleht som ges ut i Stockholm.
Ingen fick visa någon sorg över det som hänt.Livet skulle fortsätta som vanligt. I skolan fick man inte prata om det. Inga minnesstunder fick hållas.
En minnessten restes senare på platsen men den står där mördaren stod och sköt, vilket också är märkligt. Står den till minne av mördaren? Inte de mördade!
Vakten som sköt fick 3½ års fängelse, hans chef flyttades någon annanstans. De andra vakterna hände inget med. Den estniske lägerchefen fick en stroke. Och några fester hölls inte på den platsen mer. Och inte heller i närheen av andra stränder utom vid offentliga bevakade badplatser.
Trackback
