.

Reportertimmen, ett synnerligen viktigt program på estnisk radio i dag.

Sofi Oksanen har gjort succé med sina böcker om Estland under sovjetockupationen. Boken har sålts till 20 länder. Den är den mest sålda boken i Estland. På biblioteken är det en ständig kö. Alla vill läsa den. Det är den bok som fått flest pris. Tidningen Postimees gav den sitt litteraturpris för år 2009, t.ex.

Men.

Den beskriver en tid som de flesta ester vill glömma. En tid som de försökt förtränga i snart tjugo år. En tid med så många fruktansvärda minnen, som man inte vill bli påmind om. Ändå måste man läsa boken för at se vad andra människor läser om livet i Sovjet-Estland.

Självklart kan inte en ung kvinna från ett annat land förstå hur det var.
Hon smutskastar den estniska kvinnan.
Så illa var det inte som hon skriver.
Det var mycket värre än hon skriver.

Många har haft synpunkter, och det diskuterades alltså på radio i dag.

Hon kan inte veta hur det var att leva i Estland. Det kanske är någon annan som skrivit boken egentligen.
Ja, inte ens Shakespeare har sluppit den misstanken.

Det finns ester som inte vill känna igen sig utan menar att det är utlandstesternas uppfattning om den estniska kvinnan som kommer fram i boken.

Kanske ska man se boken som en skönlitterär skrift, föreslår någon. Det är inte en roman med historiska fakta.
Ändå skildrar "Utrensning" vårt helvete. Nästa bok måste berätta om hur vi överlevde över huvud taget!
En annan säger: Vi måste diskutera om vi är överlevare eller offer.

Det är många svåra frågor som kommer upp i dagern under programmet. En man säger att vi måste komma ihåg helvetet. Det groteska livet vi levde. Vi måste komma ihåg hur det förekom våldtäkter och skott i pannan under deporteringarna till Sibirien. Inför ögonen på alla. Barn, vuxna, gamla. Ingen slapp undan.

Vi minns hur Nillas man blev skjuten när han klev av tåget efter jobbet och hur Nilla själv deporterades och lyckades överleva för att hennes berömda syster, balettdansösen Liia, genom utpressning fick hem henne.
Eller att Õies pappa aldrig kom fram till Sibirien eftersom han blev skjuten på vägen, liksom de andra männen i hans tåg. Det var därför kvinnorna fick åka med ett annat tåg.

I programmet talar de också om att unga skådespelare aldrig kan gestalta den sanna verkligheten. De har inte förstått någonting. Att det bara berodde på ren tur om man överlevde.

Ingen vill egentligen tala om en tiden. Den ska trängas bort. Men Sofi Oksanen har öppnat en dörr, och nu måste man ta ställning.

Jag kan så innerligt väl förstå att detta är för svårt. Och jag minns att jag tänkte när jag läst "Utrensning" att det skulle nog finnas människor som inte såg varför Alide blev sådan hon blev. Som skulle förakta estniska kvinnor för att de var så grymma. De skulle inte se varför hon gjorde som hon gjorde. Ett liv i helvetet med medmänniskor i avsaknad av vanliga mänskliga känslor, det skapar en speciell sorts människa. Det är inte något bra liv.