Sept. 12, 2010 "Musiken är evig som livet."
Den ene är Alexander Solzjenitsyn född i Ryssland 1918. Växte upp i familjens hem som blev omvandlat till en kolchos efter revolutionen. Han arresterades efter att ha kritiserat Sovjet i ett brev till en vän 1945. Satt i fångläger i åtta år där han träffade en est, jag har glömt vem det var, som berättade för honom vad verklig demokrati var. Han tog djupt intryck av vad han fick höra, och förändrade sitt tänkesätt. Efter frigivandet blev han förvisad till Kazakstan på livstid. Han blev sjuk i cancer 1954 och fick söka hjälp på en klinik i Tasjkent. 1956 fick ha tillstånd att själv välja bostadsort. Under 1960-talet tillbringade han somrarna hos sin vän i Estland, och skrev om Estland som det bästa landet i Sovjet att leva i. Under den här tiden skrev han sina bästa böcker Cancerkliniken, En dag i Ivan Denisovitjs liv och Gulagarkipelagen.
Kommer ni ihåg bilderna från Solsjenitzyns resa från Sovjet. Den store mannen lämnar. Det här är en bild från åtekomsten till Ryssland.
1970 tilldelades han Nobels litteraturpris, men kunde inte lämna Sovjet och hämta priset. 1974 arresterades han på nytt och deporterades till Frankfurt. Han bosatte sig senare i Vermont, USA och återvände till Ryssland 1994. Under tiden i landsflykt skriver han intensivt berättar Gabriella Håkansson i artikeln "Återupptäck den store Solsjenitzyn." Han skrev och skrev, men ingenting samlades till en bok. Ingenting gavs ut. Efter sin livskatastrof kunde han inte längre. Att han senare blev feodalist, och menade att Tsarens Ryssland var idealsamhället tog sig uttryck bl.a. i att de vänliga raderna om Estland ströks ur de nya upplagorna av hans böcker. Estland var ett fiendeland som hade frigjort sig från tsarens rike.
Den andre giganten är Arvo Pärt. Hans liv beskrivs i artikeln "Musiken är evig som livet." av Jenny Leonardz i SvD:s kulturbilaga.
Pärt är est. Han föddes 11 september 1935, studerade musik 1954-1963 i Tallinn. Har försörjt sig som kompositör sedan 1967.
Utöver sitt experimentella komponerande skrev Arvo Pärt filmmusik, barnmusik och arbetade som ljudtekniker på estniska radion. Trots internationella framgångar upplevde han sitt skapande som alltmer meningslöst. När jag frågar honom vad han idag känner för den musiken, blir han närmast irriterad.
–Jag lyssnar mycket sällan på den, jag har nästan glömt den, säger han och ser ut att vilja resa sig och gå.
Han har kallat den för ”taggtrådsmusik”, och lämnade den med insikten att man ”inte kan läka sår med taggtråd”.
Tvivlet då ledde honom in i en kris och han skrev ytterst lite musik under en period av nästan åtta år. Han sökte i sitt inre, fördjupade sig i ortodox tro, studerade den västerländska musikens rötter, gregoriansk sång och medeltida flerstämmighet. Som ett portalverk till Arvo Pärts nya tid räknas Für Alina från 1976, ett till synes enkelt pianostycke. Det tog lång tid innan det etablerade sig på repertoaren, folk trodde Arvo Pärt blivit galen. Tidigare skrev han svår och komplicerad musik, nu sysselsatte han sig med några få toner.
Han var besvärlig för partiet och fick tillstånd att lämna Sovjetestland i slutet av 1970-talet. Han bosatte sig i Berlin med sin familj.
Det intressanta är den här svåra tiden i Sovjetunionen och att han kunde resa sig och bli så stor som han är i dag. Det går att överleva trots försök till strypning.
–Han lär oss att lyssna till texten, som alltid finns, även i instrumentalmusiken. Hans musik går inte att uttolka med våra invanda romantiska verktyg, man måste förhålla sig personligt. I en tid av forcerad musik, så mycket autopilot-toner, behöver vi Arvo.
Arvo Pärt är en mycket allvarlig man, men han kan faktiskt också le...
Läs om Arvo Pärt på
http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/musiken-ar-evig-som-livet_5298761.svd
Och lyssna på hans musik.
