.

Vilken vårdag! Snön ligger kvar på stora områden och snön gnistrar. Fåglar flyger över våra huvuden. Vi har sett lärkan, tofsvipor, sädesärlor, gäss och kanske det var tranor. Gässen kommer i stora V-formationer. Fram och tillbaka. Vi bara njuter i solgasset på vår balkong.

Eftersom jag vill förstå vad som hände under mellankrigstiden i Estland läser jag nu Rein Marandis bok om Frihetskrigarna – Vapsisterna, och jämför med vad Alvin Isberg skrev. De två författarna skiljer sig markant åt. Jag förstår nu vad vapsisterna vill, varför de gick in i politiken och så vidare. Sedan gäller det att hitta bra fakta om varför president Päts gjorde som han gjorde. Men det är nästa fråga.

Nu gäller det vapsisterna.

De estniska frihetskrigarnas centralförbund (vapsisterna) som etablerades 1929 proklamerade följande:
1. De ska respektera Grundlagen som står för den estniska demokratiska och självständiga staten.

2. Fördjupa idén om den självständiga estniska staten genom att såväl  främja pliktkänslan och nationalkänslan hos medborgarna.

3. Bevara känslan från frihetskrigets dagar och därmed medlemmarnas betydelse.

4. Fortsätta arbetet för att bevara ett värdigt tänkesätt på det estniska folkets frihetskamp och dess fallna krigare.

5. Säkra och befästa det självständiga Estland genom ett aktivt deltagande.

Under den första kongressen den 26 januari 1930 lovade flera talare att

6. Slutföra en politisk kamp: mot marxismen och den pågående ”partikorruptionen” i Estland.

Man var missnöjd med hur parlamentet arbetade. Det var anledningen till att politikerna hade börjat tala om en ny författning. Från början, 1920, var man bara helt klar över att folket skulle bestämma, men det hade blivit för diffust.

Vapsisternas andra kongress den 22 marsd 1931.

Antalet ledamöter var då ca 3000, varav 2 000 tillhörde Tallinngruppen med Artur Sirk som ledare.

Huvudintresset var naturligtvis Veteranernas speciella situation.

De var alla garanterade en anställning i förvaltningen, men under den svåra ekonomiska krisen hade staten ansett det nödvändigt att säga upp många anställda, och då även krigsveteraner.

De måste lösa det problemet.

Dock handlade det naturligtvis också om andra frågor. Man avslutade med en rent politisk resolution. Tonen sattes av Johan Pitka, konteramiral. Han talade upprört om den ekonomiska politiken. Den politik som gällde i Estland var förfelad i den stora ekonomiska världskrisen. Hela skulden la han på parlamentet och landets regering.

Advokaten Theodor Rõuk la istället skulden  på den statliga kultur som satt sig i landet.

Kongressen 1931 ställde två skarpa krav

1.       En bättre grundlag för Estland

2.       En bättre estnisk politik, speciellt finanspolitik.

Dessutom beslutade man om att skapa ett eget parti och en egen fraktion i statsförvaltningen för att själva kunna ändra missförhållanden och för att kunna föra en kompetent estnisk piolitik.

Detta var början.