.

Jag tänkte just skriva att det är landssorg i Estland, men det är fel. Ingen vill tro att Andrus Veerpalu verkligen har dopat sig. I gårdagens Aktuaalne Kaamera ägnades halva tiden åt avslöjandet att Veerpalu testat positivt för tillväxthormon. Han nekar själv och förklarar att han aldrig använt otillåtna medel. "Jag är testad flera hundra gånger, och de har aldrig varit något fel". Den läkare som intervjuades menade att efter hård träning går sådana värden normalt upp, och det har inte tagits hänsyn till det. "Vi älskar honom ändå." förklarade ester som intervjuades. Problemet är emellertid inte över även om han slutar att tävla. Familjen tar det hårt. Dottern som just börjat tävla har det svårt.  Vi får se hur det går.

Hela dagen har det pratats om Veerpalu i radio och TV. Han är verkligen stor i Estland. Han och Kristin Smigun-Vähi. Vi kan köpa tröjor med text: Jag tror på dig Anders. "Det är en hederlig människa" svarar alla som tillfrågas på stan.

Så här deppad såg han ut hela presskonferensen.

Vi minns så väl hur han blev hyllad i Tallinn när han tog det första OS-guldet 2002. Då var han glad!

Annars har vi konstaterat att snön sjunker. Det blir inga vattenpölar efter den smältande snön här i våra trakter. Den bara sjunker ner genom vår kalkrika jord.

Vi såg de första gässen för året i dag. Och pappa stork är fortfarande ensam i sitt bo. Hans fru väntar med att komma.

...

 

Här avslutar jag:  August Rei, Balticum och Sovjetunionens säkerhet, forts.

 

Jag är litet tveksam, om jag skall behöva uppehålla mig vid ett fjärde skäl, som ibland har framförts såsom ett argument mot de baltiska staternas oberoende. Det är nämligen påståendet, att dessa stater med sin alltför ringa folkmängd och sina begränsade territorier och lösryckta från sin ”naturliga” gemenskap med Ryssland skulle ha visat sig vara livsodugliga som ekonomiska enheter.

Finland, Estland och Lettland ha obeskrivligen gjort större framsteg under tjugo år än Sovjetunionen, säger t.ex. Henry C Wolfe i en bok.

F.d. generalkonsuln och legationsrådet Dr. V. Raud har skrivit i en bok som just (1944) kommit ut i London under titeln: ”The Smaller Nations in the World’s Economic Life”.

Han analyserar allt tillgängligt statistiskt material från officiella källor, och kan göra jämförelser mellan de baltiska staterna och Sovjetunionen.

Såsom framgår av den tablå som veckotidningen NU n:r 7, februari 1944 återger ur Dr. Rauds skrift kunde man för en veckolön i de baltiska staterna få ungefär två gånger mera bröd än i Sovjetunionen, sju gånger mer kött, fyra gånger mera smör och fem gånger mera kläder och skodon. …

Det lider därför intet tvivel att levnadsstandarden var ansenligt högre i de baltiska staterna än i Sovjetunionen. Om statsfinanserna är det allmänt bekant att de i de baltiska staterna var i mönstergill ordning. Talet om dessa staters bristande livsduglighet saknar således varje berättigande.

 

 

Tankar, åsikter och fakta.

Mr J Davies’ syn på de baltiska staterna.

…

Mestadels stöter man på förvånansvärd okunnighet om fakta som borde vara allmänt kända. Så berättar Rei att Davies tydligen menar att de baltiska staterna med våld skurits ut från Sovjetunionen, och därmed inte har någon rätt till sin självständighet.

Det skulle ej ha varit svårt för Mr. Davies att få reda på att de baltiska folken vid det förra världskrigets slut begagnade sig av den av sovjetregeringens proklamerade, alla folkens tillhörande fria självbestämmanderätten och på grund därav skildes från Ryssland för att fortsätta att leva som oberoende stater; att Ryssland hade gripit till vapen för att återerövra dem och tvinga dem att förbli i det ryska riket; att de baltiska staterna, tack vare sin egen heroism och patriotism samt det oförgätliga biståndet från vissa demokratiska staters sida lyckades värja sin frihet och efter blodiga strider ernå fred med Ryssland, vilken av fördragsparterna i fredstraktaterna karaktäriserades som en ”bestående, hederlig och rättvis fred”; att det på grund av den fria självbestämmanderätten för alla folk, utan några som helst förbehåll erkänner de baltiska staternas oberoende och självständighet och frivilligt för eviga tider avstår från alla sina suveräna rättigheter över dessa staters land och folk.

 

Behöver Sovjet ändå större livsrum?

Stalin har sagt ”Vi begära icke en tumsbredd främmande land, men vi skola inte avstå från en tumsbredd eget land!” Ryssland är stort. Det finns mycket livsrum för alla medborgare och stora obrukade områden.

Liksom för alla småstater är fredens bevarande även deras högsta önskemål enär de ha allt att förlora i kriget och inte det minsta att vinna.

Det har tydligen sagts att små stater är farliga för världsfreden eftersom det blir frestande för stormakterna att erövra dem. Men:Inte var det väl de små staternas fel att kriget utbröt? Det skulle istället vara en risk om stormakterna Tyskland och Ryssland fick gemensamgräns, om de små buffertstaterna försvann.

 

Väst har beskyllt de baltiska staterna för att inte kunna behålla sin demokrati. Jag själv vet bara att det är de baltiska staterna  som måste försvara att de var i gungning på 1930-talet. Fortfarande hör man den kritiken. Rei säger så:

De baltiska staterna voro nära att helt övervinna den demokratiska krisen.

Man säger att parlamenten, dessa folkens sannskyldiga representationer blivit undertryckta i Baltikum och författningarna grovt skaffade. …  Kom då ihåg, att det land de slog sig fria är allra längst avlägset från demokrati och  parlamentarism  och att det finns ännu färre spår av folkens rättigheter än t.o.m. i det nationalsocialistiska Tyskland eller tidigare än det fascistiska Italien. ”Totalitärt tyranni som är så grymt och fördärvligt för människoliv och människovärde att i jämförelse därmed t.o.m. Nazi-Tyskland verkar som ett upplyst tyranni, så lyder det omdöme om sovjetstaten som den kända engelska författarinnan Freda Utley fäller.

Freda Utley var först kommunist, men levde i Sovjet-Ryssland i några år och blev besviken.

Att Estland råkade ut för ”demokratins kris” beror dels på inrikespolitiska förhållanden och dels på mäktiga utländska händelser. Frihetskämparna fick t.ex. pengaunderstöd av Tyskland.(Jag återkommer till det. Den här frågan vill jag undersöka noga.) Krisen var dock övervunnen. Tack vare det estniska folkets lugna, nordiska sinnelag hade den nya regimen införts under lagliga former och på grund av ett folkbeslut av den 14 – 16 oktober 1933, låt vara att det skedde under något upphetsad sinnesstämning.

Den senaste finanskrisen klarade esterna galant. Alla, och verkligen alla, skar ner sina löner. Alla bidrog till att valutan räddades, och landet återhämtar sig nu på ett för Europa snabbt sätt.

 

Under åren 1940 -1941 var Estland ockuperat av Sovjet. Det de då upplevde gör de ”odemokratiska”  åren under 30-talet till en västanfläkt, säger Rei.

Hur var det då?

1. De arbetande folkmassornas levnadsstandard sjönk till mindre än hälften. (För att komma ner på Sovjets nivå. Penningvärdet skars ned till en åttondel)

2. Laglig ordning och personlig säkerhet avskaffades. Blev någon hämtad på natten, fick inte familjen veta var han var eller vad som hänt honom.

3. Alla rättigheter och sociala framsteg man kämpat till sig under friheten slogs i spillror och sopades bort.

4. Något arbetarskydd fanns inte.

5. Överallt bestämde den allsmäktiga hemliga polisen (NKVD).

6. I Ryssland heter det fackföreningar men är rena tvångsorganisationer som övervakar arbetarnas tänkande och arbetsdisciplin.

Det är otänkbart att det skulle finnas något annat land där arbetarklassen är så förtryckt som i Sovjetunionen och så grundligt berövad inte bara friheter och rättigheter, som arbetarna i de fria länderna kämpat sig till, utan alla mänskliga rättigheter över huvud taget – sådant var de estniska arbetarnas omdöme om Sovjets samhällsordning som de var tvungna att avge efter egna bittra upplevelser.” (från "Estland fritt och ockuperat” av A Horm.)

August Rei avslutar med ett citat från Ignas J.-Scheynus:

Sovjetunionen kan mer än väl undvara de baltiska länderna och deras hamnar. Den skulle göra den internationella rättvisan och mänskligheten en stor tjänst om den lämnade de hårt beprövade men motståndskraftiga, intelligenta och nationellt medvetna baltiska folken i fred.

 

Många är vi som har åsikter om Estland, men hur mycket fakta vet vi egentligen. Visst är det intressant med en samtida skrift. Dessutom kände jag, att jag ville stava på bokens vis. Det är lätt att vi glömmer den äldre svenskan och därför inte kan förstå hur folk tänkte och resonerade förr, för inte så länge sedan.

Observera också, att det här häftet gavs ut några år innan Christian Günther sa ”Ryssland är ju en rättsstat.” Ni minns.

 

(6, 7 och 8 april 2011)