.

Jag fick en kommentar i dag:

Idag 15 augusti 2011 har Aftonbladet ett viktigt citat ur karinsestland.blogg.se. se sid 6 debatt!
Grattis!

Jo nog blir man stolt. Det var jag, Carl Bildt och en till som citerades i tidningen. Härligt.

Fyra statsministrar från fyra fria grannländer.

Nu handlar det om firandet av den 20-åriga friheten. I dag är det i Stockholm det firas. Alla tre statsministrarna var där, och Ansip tackade svenskarna på svenska.

Men jag ska börja med SvD.

"Enskilda människor kan göra skillnad". De var fyra initiativtagare till Måndagsmötena på Norrmalmstorg, och andra platser i landet. De visade att Baltikum inte var glömt. Vi svenskar och många, många estlandssvensakar och sverigeester i vårt land ville visa att vi tror på ett fritt Baltikum. Det var många andra - och det var vi vittnen till - som menade att balterna hade för bråttom. "Bråttom? Vi har ju kämpat i nästan 50 år" sa vår släkting Ave på sitt första besök i Sverige 1988. Det var pinsamt.

Det var faktiskt tur att vi då hade en borgerlig regering, som inte fastnat i gamla tankar.
Citat: "Våren 1990 förhärskade en av ledande socialdemokrater en då länge omhuldad syn att stöd för balternas rätt till självbestämmande var "kalla-krigs-hysteri". Men med det stöd som så många enskilda medborgare gav balterna på måndagsmötena kom denna uppfattning att förpassas till historien. Och Carl Bildt betydde mycket för utvecklingen.

Också SvD men i går.
"Stödet till de baltiska frihetssträvandena var inte okontroversiellt:"
"Som president Ilves framhåller spelade Sverige en viktig roll vid de baltiska staternas frigörelse, men historien är också fläckad av exempel på hur den svenska regeringen svek. När motståndskampen i Baltikum växte fanns det fortfarande en ovilja från den svenska regeringens sida att ta ställning för det rätta. I stället upprepade man (utrikesminister Sten Andersson) fel saker. Måndagsrörelsen som i dag kanske verkar vara helt okontroversiell, var också allt annat än hela landets politiska angelägenhet.

Jag minns hur förvånad jag blev när Pierre Schori på frihetens kväll i TV sa: "Detta är den lyckligaste dagen i mitt liv." Jag hade aldrig uppfattat att han brydde sig om de baltiska folken. Tidigare sa han: "det är ofrånkomliogt att de är en del av Sovjetunionen."  Ärligt talat, det nya uttalandet kändes inte äkta.

I ledaren i DN i dag intervjuas president Ilves och han försäkrar att måndagsmötena hade stor betydelse. "Vi hämtade mycket kraft i det."

President Ilves: Allt som ligger i det förflutna är inte historia. KGB var endast ett av de repressiva organen. Hela den sovjetiska regimen var brottslig och här bör man inte göra några undantag. Popstjärnan Sting har en låt med titeln History will teach us nothing. Jag tror att människor egentligen inte kan dra lärdom av historien. Det viktigaste är att vi läs oss att minnas, dock utan att fastna i det förflutna men med förmågan att se framåt."
...
Vi bör erkänna för oss själva att esternas förhållande till Estland av historiska orsaker är extremt passionerat, nästintill religiöst. Men vi kan inte förvänta en lika stor passion från människor av annan nationalitet, som har bott här i fem, tjugo eller fyrtio år. Deras relation är mer pragmatisk och motsägelsefull.
...
Det är omöjligt att överskatta den roll som Sveriges dåvarande statsminister - och min gode vän - Carl Bildt och hans närmaste kolleger spelade. Det är ett utmärkt exempel på att även ett medelstort land kan spela en avgörande roll i storpolitiken."

Ja, han har helt rätt i att de är passionerade, esterna. Det har vi också upplevt många gånger. Men det är helt förståeligt. Under ockupationsåren var de helt utestängda och visste bara litegrand om vad som hände på fria sidan av järnridån.  Kanske berättade föräldrarna något om livet under frihetstiden. Och den tiden var underbar. Självklart! De hade 1940 blivit berövade allt av värde. Vi får inte glömma det. Allt de skapade under de sista decennierna på 1800-talet och fram till 1940. Allt de lärde sig om att själva skapa sina liv. Allt detta raserades. Kvar var gråhet, förfall både mänskligt och statens.

”Ja”, sa Hanno 1994. ”Ni har ju läst Oscar Luts förstås.” Luts är stor författare i Estland, och naturligtvis läser alla andra civiliserade människor de estniska böckerna!

Ibland tycker vi att det vore roligt om vi fick berätta om Sverige. Ibland. Men ingen är riktigt intresserad. Nej, fortfarande är det det nya, fria landet som gäller. Och det är dem väl unt!