.

Laulu Väljak

Det som hände i Estland under 1980- och 1990-talen har för alltid satt sina spår hos mig. När jag hör sångerna och ser ”Laulu väljak” i Tallinn, då känns det i hela mig. Men när jag också verkligen ser och hör hur det hände, då minns jag på ett annat sätt. Filmen på TV i går var mycket bra. Det handlade om den första Rock Summer som arrangerades på Laulu Väljak 1988. En finsk rockgrupp tog initiativ till en rockkonsert och så bara hände det…

De där finnarna var lite galna, de hade aldrig varit i Sovjetunionen tidigare och visste mycket lite om Tallinn, och så stod de där och hurrade för Estland! De ”knäppa” finska rockarna (ni måste se dem) drog på hårt om frihet när den estniska publiken svarade, och sedan tog esterna över. Ivo Linna sjöng nya estniska sånger om landet och folket. Sånger som hela publiken sjöng med i. Stämningen blev magisk. 1988.

Gorbatjov talade om glasnost och perestrojka men hade aldrig tänkt att Sovjet skulle falla. I Sverige sa man ”Men har de inte för bråttom?” I Estland sjöng de redan om frihet. Tänk att vi fick leva i en så genomgripande historisk tid. Så positiv tid. Den filmen måste fler se. Den kommer flera gånger på SvT under jullovet*.

Vi har fått lära oss att vi ska se på likheterna inte olikheterna människor emellan. Jag hävdar att vi måste se olikheterna. Vi är alla olika. Det finns så små saker i hjärnan som betyder så mycket, små skillnader som blir stora olikheter. Det har också med arv, uppfostran, kultur och erfarenheter att göra. För övrigt är det värderingar som styr oss. Vi bestämmer hur vi ska värdera varandra. En tid är man högt värderad av en anledning som i en annan tid anses förkastlig. Har ni tänkt på att den svenska adeln oftast blev fin för att någon dödade så många som möjligt på slagfältet. Är det fint? Att studera vid universitet är fint. Alla ska göra det. Vad händer då? Alla är inte kapabla att läsa svåra texter och dra slutsatser av det. Jag valde att läsa ett riktigt svårt ämne för att jag måste kontrollera om jag var kapabel att klara det. Jag läste nationalekonomi. Inför första tentan fick vi veta att det inte var många som skulle klara den, men vi fick försöka två gånger till, så det skulle nog gå bra i alla fall.

Vi var bara några stycken flickor i kursen. För övrigt var det stöddiga killar som var så himla kaxiga och menade att vi skulle inte klara det här svåra ämnet. Attityden var sådan.

Tentadagen kom. Jag var lugn. Jag hade pluggat på och ”gick det inte bra, så fick jag väl göra om det”. Jag gjorde talen, gick ut i hallen. Där stod killarna och var alldeles slut. ”Det var jättesvårt!” Jag blev förvånad och visade hur jag gjort, och de tittade, och tittade. Sedan var de inte stöddiga mer.

Min bestämda uppfattning är, att vi är olika, och det är våra värderingar som styr oss. Om vi bestämmer att det är dåligt att vara hemma med sina barn, då är det jättedåligt. Men om det visar sig att barnen får problem för att ingen riktigt har tid att prata med dem, kommer vi då säga att det kanske är bra om vi inte jobbar så mycket, att vi faktiskt måste hinna vara med i våra barns utveckling, kommer vi då ändra våra värderingar?

För drygt tjugo år sedan ansåg alltför många svenskar (och många andra också) att kommunismen var bra. I Sovjet var det hög teknologi, människor levde gott och vi borde leva likadant, trodde folk. /I själva verket betydde ”sovjetisk teknik” att ingen i väst (inte ens de själva) kunde hantera. Bilar som lagades med plast och nylonstrumpor för att fungera. Kameror som vi bara skrattade åt. Och: Ingen trodde den som sa det./ Då värderade vi kommunismen högt. I dag finns det fortfarande människor som gör det, men långt ifrån lika många. I dag kanske människor vet att Sovjetunionen var ett förtryckarland av oerhörda mått och där fanns ingen frihet. Kanske finns det fler uppfattningar vi kan ändra på?

* Sändningstider Frihet åt Estland! Glasnost rock
SVT2 tor 22 dec 2011 kl 18.00
SVT2 fre 23 dec 2011 kl 10.50
SVT2 tor 29 dec 2011 kl 10.45
SVT2 tor 29 dec 2011 kl 00.25
SVT24 ons 4 jan 2012 kl 22.50