.

Jag läser i boken "De som viskade" om hur metodiskt de gick till väga för att skapa den nya människan homo sovjeticus  i Ryssland /Sovjetunionen  från tiden för "revolutionen" 1917 och framåt. Hur de metodiskt monterade ner privatlivet. ”Vardagsliv och hela våra liv är politik”. Allt måste kunna kontrolleras av staten. En pappa berättade för sin dotter hur enkelt det är att avlyssna grannfamiljen genom att sätta ett glas mot den tunna väggen och lyssna.

Det är klart att jag visste att man hjärntvättade människor, men det är fantastiskt att läsa om när många miljoner människor skulle förändras från grunden. Jag vet ju hur det var i Estland när de smärtsamt fick klart för sig vad de betydde att tillhöra det kommunistiska Sovjet. Nu får jag en tydlig beskrivning om hur det gick till från första början.


Sofia Smidovitj t.ex. , seniormedlem i centrala kontrollkommissionen som var en instans som svarade för partietik och juridiska frågor, menade att det var kollektivets uppgift att se till att medlemmarna tog till sig påbjudna etiska normer och att detta skulle ske med hjälp av ömsesidig övervakning och genom att blanda sig i varandras privatliv.
Det hade förekommit angiveri även under tsartiden,  men nu sattes det i system, ett konsekvent system. Alla skulle lämna rapporter om grannar, kolleger, vänner och släktingar, ja även familjemedlemmar. Vaksamhet var varje bolsjeviks främsta plikt. "Lenin lärde oss att varje partimedlem skulle bli agent åt tjekan”. Det innebar att man skulle hålla ögonen öppna och skriva rapporter.

Att uppmuntra angiveriet var ett centralt inslag i det system för utrensningar som utvecklades under 1920-talet.
Detta system finns bara ett liknande exempel på i världen. Det var under kulturrevolutionen i Kina.

Det fanns vissa regler när det gällde att lyssna och prata som vi barn var tvungna att lära oss. Det vi hörde de vuxna säga med en viskning och det vi hörde dem säga bakom våra ryggar visste vi att vi inte fick föra vidare till någon annan. Vi råkade illa ut om vi lät dem veta att vi hade hört vad de sagt. Ibland kunde de vuxna säga någonting, och sedan säga att "väggarna har öron" eller "håll tungan i styr" eller något liknande... Men för det mesta lärde vi oss de här reglerna intuitivt. Ingen förklarade för oss att det man talade om politiskt sett skulle kunna innebära en fara, men på något sätt förstod vi det ändå.

Ibland kunde det vara svårt mellan generationerna. Mormor/Farmor var av den gamla stammen, medan mamma och pappa var revolutionärer. En revolutionär skulle inte äga något. Det var en ära att ha ett hem så sparsamt möblerat det överhuvudtaget gick att få. Hemma hos farmor däremot där var det helt annorlunda. Det kunde också vara hårda ord mellan generationerna när den äldre inte kunde acceptera nymodigheterna. "Jag vill påminna er om att före er revolution..."

Och inte fick man fira några andra helgdagar än de som gällde partiet. Men kanske hemma hos farmor, i smyg.

Jag minns hur de var för konstnärerna i Estland. Det kom ju påbud om vad och på vilket sätt de skulle måla i framtiden. Det var ett val som gällde livet. Vägrade de och målade på sitt eget sätt i alla fall, då kunde de bli deporterade till en oviss framtid, följde de direktiven blev de föraktade. Alla fattade sitt eget beslut.

När vi träffade Hanno berättade han så mycket för oss om livet i Sovjetunionen. Han sa bl.a. att ”Kommunismens första gäst heter Svält”. Han berättade om hur de "kombinerade" dvs. hur de stal från sin arbetsplats och sedan festade på allt stöldgods. Var det stöldgods? Allt hade ju tagits ifrån dem. Ja, om det de gjort kom till partiets kännedom. Men sanningen var att alla gjorde så, annars skulle ingen kunna festa.

Det var en sommardag för något år sedan som en grupp ester kom på besök till bondgården. Det var en speciell ”kombinerargrupp”. En av dem kunde nämligen få tag på kyckling, eftersom hon arbetade på en kycklingkolchos. Andra hade med sig annat. Men de hade en tradition att träffas en gång om året.

Jag minns också när Hanno i början av 1990-talet sa, att nu hade han berättat så mycket för oss att det definitivt var farligt. Då var han fortfarande på sin vakt.