Jan. 1, 2011. Den ortodoxa kyrkan.
---
Per Arne Bodin är professor i slaviska språk vid Stockholms Universitet. Han är specialist på rysk kultur och den ortodoxa traditionen.
Den ortodoxa kyrkan har spelat en stor roll i Ryssland och spelar åter en stor roll. Både Putin och Medvedev har för säkerhets skull meddelat att de är troende ortodoxa. Drygt 80 % av alla ryssar säger sig vara ortodoxa, men bara hälften säger sig vara troende. Religionen är en fråga om identitet.
För att Stalin skulle få ”lend-leaseavtalet” krävde Rosevelt att kyrkorna och synagogorna skulle öppnas, liksom att officerranna skulle få sina gradbeteckningar på axelklaffarna tillbaka, vilket allt dittills varit förbjudet (min blogg den 24 okt.2010)
Under sovjettiden när ateism rådde, då tilläts vissa kyrkor vara öppna, men prästen skulle rapportera vilka som besökte kyrkan till KGB. Det var en präst som berättade det för oss 1978 i Tallinn. Den ortodoxa kyrkan har inte gjort upp med detta. När boken "Om Ryssland" skrevs, då var Alexej II fortfarande patriark. Han är numera död. Han ville bli begraven i Kuremäe klosterkyrkogård, men det tillät inte Putin eftersom det ligger i Estland.
Patriark Alexij (i världen: Alexej Michailovič Riidiger) föddes den 23 februari 1929 i Tallinn (Estland) i en djupt troende familj. Patriarkens far, Michail Alexandrovič Riidiger († 1962) var född i St. Petersburg, studerade vid en juridisk läroanstalt, genomgick gymnasiet i emigration i Estland, avslutade år 1940 en treårig teologisk utbildning i Tallinn och blev vigd till diakon och senare till präst; under 16 år var han kyrkoherde i Gudsmoderns födelses Kazanskij-kyrka i Tallinn och medlem och senare ordförande i stiftsrådet. Patriarkens mor, Elena Iosifovna Pisareva († 1959) var född i Reval (Tallinn) (från /ortodoxaktuellt).
För ca 1000 år sedan antog Kievriket kristendomen. Formellt var kyrkan underställd kyrkan i Konstantinopel, men år 1589 förklarade sig kyrkan i Moskva självständig och utsåg sin egen patriark.
Den ryska ortodoxa kyrkan skiljer sig från den västeuropeiska på flera punkter, som Ekéus förklarar:
1. Konservatism. Det viktigaste är att bevara traditionen och de eviga värdena. Den är baserad på en föreställning om beständighet och oföränderlighet, även om vissa förändringar skett under seklens gång.
En känd teolog:
Pavel Florenskij,
född 21 januari 1882, 9 januari gammal rysk tid, i Azerbajdzjan, död 8 december 1937 i Gulag
Florenskij förklarade att "Vi är inte intresserade av samtiden, utan av evigheten."
I kyrkan talas kyrkoslaviska, ett språk inte många utom prästerna förstår. Den ortodoxa traditionen tycks utöva ett konservativt, fördröjande inflytande (på gott och ont) över rysk historia, kultur och mentalitet. Detta innebär att alla förändringar som uppträder blir traumatiska.
Denna konservatism är relaterad, å ena sidan, till det ryska sinnets upptagenhet av eviga frågor, och å den andra till politisk konservatism, bakåtsträveri, främlingsfientlighet och antisemitism. Den ortodoxa traditionen kan stå som sinnebild för ryskheten.
2. Den imperala konstanten.
Den bysantinska staten var ett imperium. Konstantinopels patriark är ekumenisk patriark, dvs. hela den bebodda världens patriark. Vid Konstantinopels fall 1453 utvecklades tron på Moskva som det tredje och sista Rom. ...Det nya ryska politiska etablissemanget och den ortodoxa kyrkan har samma uppfattning ... och kyrkan kan användas, så som också sker, för att legitimera politiska försök att bevara Ryssland som imperium.
Patriarken Antonius av Konstantinopel skrev 1397 till den ryske storfursten Basileios I: "Det är omöjligt att ha en kyrka utan ett imperium."
Vissa extrema ortodoxa ryska kretsar har därför en mycket positiv syn på Stalin. För dem var Lenin skurken och Stalin den som försökte återupprätta kyrkan (i Ryssland är det bara några få som känner till lend-leasavtalet, eftersom det skulle kunna förringa Ryssland som den stora befriaren av Europa under andra världskrigt)). Man har tom. försökt få Stalin helgonförklarad.
3. Symfoni
Övertygelsen att det finns en särskild relation mellan kyrkan och staten.
Religionerna sorteras i tre kategorier, med den ortodoxa kyrkan på första plats, historiskt traditionella religioner (islam,, buddism) på andra plats och i den tredje kategorin alla andra religiösa grupper.
Förutsättningen för lagen som antogs 1997 är: ... med erkännandet av den särskilda roll som ortodoxin haft i Rysslands historia och i tillblivelsen av dess andlighet och kultur; med respekt för kristendom, islam, buddhism, judendom och andra religioner, som utgör en väsentlig de av de ryska folkens historiska arv.
Det finns ett ömsesidigt intresse av att stärka kontakterna mellan staten och kyrkan. Dock får presidenten inte glömma att ... en betydande minoritet i landet inte är ortodox...
4. Den mystiska traditionen.
I det ryska arvet är den klassiska filosofin och teologin nästan helt frånvarande. ... Denna frånvaro formuleras ibland som det medeltida Rysslands "intellektuella tystnad". Kyrkans liturgier är uppbyggda som ett religiöst "allkonstverk" av ikoner, hymner, processioner och rökelse, med syfte att upprätta en ömsesidig kontakt mellan himmel och jord. gudstjänsten, med dess ytterst traditionellaform, kombineras ett bysantinskt arv med rysk nationell och folklig kultur.
Bodin betonar ikonens roll, då den är ...en manifestation av det gudomligas närvaro på jorden och ett vittnesbörd om Guds existens. Pavel Florinskij skrev "Gud existerar eftersom Andrej Rublovs Treenigheten existerar"
Den ryska kulturen är starkt påverkad av mixen av västeuropeiska former och det ryska ortodoxa intresset för eviga frågor som man kan se i den klassiska ryska romanen, i rysk konst och balett från sent 1800- och tidigt 1900-tal eller i Tarakovskijs filmer.
Jag tyckte det skulle bli spännande att se vad den ryska litteraturen kunde ge världen när muren föll. Jag längtade efter just den mystiken och hoppades att den skullekunna ge något annat än Disney till våra barn. Jag väntar fortfarande.
Sedan gäller det sovjettiden och den ortodoxa kyrkan. Hur tänker man om den? Bodin återger en text
När många av våra landsmän avsa sig Gud
och vände sig bort från Guds bud,
och gjorde uppror mot herren och hans smorde,
då drabbade Guds vrede den ryska jorden,
och mångas kärlek ebbade ut,
och våra bröders blod spilldes,
och det ryska folket skingrades över jordens yta.
Våra helgedomar bespottades,
svält och invasioner av främmande folk kom över oss,
och vi som förstod detta,
vi skymfades.
Med brustna hjärtan och fulla av ånger
ropar vi:
Förlåt oss och visa oss misskund!
De flesta av de nya martyrerna är emellertid biskopar, präster och munkar, nunnor och lekmän som dött för sin tro.
Men även den ryskortodoxa kyrkan moderniseras. Man har insett fördelar med att samarbeta med affärsvärlden, som de också försöker påverka genom att predika moraliskt ansvar. Moskvapatriarkatet har hemsidor på nätet fyllda av information.
Från lovord när kyrkan åter kunde börja arbeta efter kommunismens fall kan man nu se att kyrkan kritiseras. När det nya skolämnet "Den ortodoxa kyrkans principer" presenterades protesterade 10 medlemmar av den ryska vetenskapsakademin, med dels viktig kritik, men även med sovjetisk ateism.
Bodins slutord:
... Men det mest fascinerande är att den ortodoxa kyrkan i så många avseenden utgör en levande medeltida institution, som överlever i ett postsovjetiskt Ryssland och i en postmodern värld.
Dock är den ortodoxa kyrka oreformerad , känner inte tll upplysningen och kan inte kommunisera på lika villkor med de västerländska kyrkorna.
