.

President Toomas Hendrik Ilves ska till Stockholm för ett officiellt besök. Där har han varit många gånger. 1992 Var Ants kontakt i med estniska ambassaden i New York och pratade då med en tjänsteman Ilves. Ants sa att om Ilves kom till Stockholm, så skulle Ants visa honom staden.. "Där har jag varit, den staden känner jag." svarade tjänstemannen, som numera är president.
Postimees hade en artikel i morse om att  presidenten har medaljer med sig till Stockholm. Artikeln är nu borttagen, och ingen förklaring till detta finns. Jag kommer ihåg att Göran Persson var en av medaljörerna. Det förvånar mig verkligen. För det första: Det var G P som föreslog att Sverige inte skulle ge arbetstillstånd under de första åren till människorna i de nya medlemsländerna i EU. Därmed spred sig en känsla i Baltikum m.fl. länder att de fortfarande inte var riktiga människor. För det andra var det G P som åkte till Riga på 90-talet och krävde att letterna skulle göra upp med sin historia och ta ansvar för de mord som hänt i koncentrationslägren under den tyska ockupationen (har man ställt samma krav på Norge och Danmark?), utan att med ett enda ord nämna de följande nästan femtio  åren då letterna själva mördades och deporterades. Fullständigt känslokallt.

Nu ska jag återge en artikel i Eesti Ekspress skriven av Pekka Erelt

Rubrik: Historiker i propagandans tvärdrag.

I slutet av november var en grupp estniska historiker och jurister i Moskva för ett medverka vid en konferens mellan ester och ryssar. Konferensen hette: "Ryssland och de baltiska regionerna under 1700 till 1900talet.
Man träffades på Ryska Vetenskapsakademin, och Estland representerades av nio historiker och jurister, bl.a. Magnus Ilmjärv, Toomas Karjahärm, Aadu Must, Rein Müllerson, Rein Ruutsoo och Karsten Brüggemann.

Konferensen sponsrades bla.a. av fonden: "Jantarnõi most" (Bron över det lugna havet) Den fondens president är Jüri Sizov (med lettiska rötter), journalist sedan 70-talet. 1976 befordrades han till informationsagenturen Latintorms vicechef. Latintorm arbetar med utlandspropaganda. 1991 blev han Tass:s huvudredaktör och är sedan dess den ryska informationskanalens chef och arbetar bl.a. med Europa-Srüinfo nõukogu. Dvs. han är propagandachef.
Fonden har en dotteravdelning i Lettland: "Bärnstensbron, baltiska fonder" vars chef Andrej Jakovlev, också med lettiska rötter. Han började också på 1970-talet, och är nu medlem i organisationen Europa-Ryssland och lektor vid Baltisk-Ryska Institutet.
Ingen sysslar med historia, men däremot med propaganda.
Ett par veckor innan konferensen var beslutad föreslog den ryske ambassadören i Tallinn, Jüri Merzljakov, att man skulle skapa en tvåstatskommission för att lösa problemen med vad som egentligen hände på 1900-talet. Liknande kommissioner fanns redan i Polen och Litauen. När man analyserar vad som egentligen hänt i dessa kommissioner ser man att några diskussioner om historien knappast alls förekommit.
Det började med att Putin år 2002 föreslog en sådan kommission i Polen. Han visste att det som har hänt i Katyn aldrig skulle glömmas. Polen hade uppmärksammat Ryssland på Katynproblemet hela tiden och påmint dem om vad som hänt där. Putin ville komma runt problemet, men han gav sitt slutliga godkännande till kommissionen först 2008. Från Polen kom utrikesministern, Adam Rotfeldt och från Ryssland "akademikern" Anatoli Torkunov, som visade sig vara hög FSB-man.
Ryssland visade många dokument om morden i Katyn. I Europa skrev medierna om förändringen i förhållandet mellan de två länderna. ”Det historiska samtalen har bara börjat.”
Då skedde en stor förändring. Kommissionens sekreterare Artjom Malgin meddelade att någon historiekommission inte längre behövdes. "Om två staters förhållande förbättras behövs inga sådana undersökningar. I framtiden kommer kommissionen istället arbeta med Polens framtid i EU." (SIC!?) Så mycket blev det av den historiska undersökningen.
I nov 2010 meddelades det att kommissionen nu fått en ny uppgift. Den ska arbeta med frågan: Östrelationer och ny impuls mellan Ryssland och EU.
Anmärkningsvärt är att en av ledarna och ideolog i kommissionen är Rysk-baltiska mediecentrets direktör, Igor Pavlovskij. Författaren Alexandr Jukovs bok "Deporteringen från Estland, vad som egentligen hände" har inspirerats av denne Pavlovskij (se min blogg 4 okt 2009, där jag skriver ... Johan Bäckman, doktor i juridik och docent i rättssociologi vid Helsingfors universitet. Ett av hans biämnen på universitetet var politisk historia, understryker han och börjar korrigera den estniska historieskrivningen. Han hävdar att: Estlands har aldrig ockuperats av Sovjet och att dagens Estland tillämpar apartheidsystem mot landets ryssar. Han samarbetar med Nasji, Putins ungdomsförbund och var utestängd från Estland under de känsliga dagarna 8-10 juni i år. ”Vi vill motarbeta esternas grova historieförfalskning.” säger han i finska Huvudstadsbladet. Hans idéer är tagna direkt från Pavlovskijs bok.)

I oktober var det ett seminarium i Moskvas närhet i orten Himki. Det var historielärare och journalister som träffades för att tala över ämnet: "Varför är historiesynen så olika i Ryssland och Estland? Hur ska man få människor att förstå vad som egentligen hände? En av arrangörerna var den liberala historikern Irina Karatsuba från Moskvas universitet. Från Estland kom historikerna Lauri Mälksoo, som jag skrev om i går. Luften var estvänlig till det ögonblick när Pavlovskij reste sig och sa att ”1939 och 1940 års händelser absolut inte kan kallas ockupation!” Han hävdade att det var Estland som önsade att samarbetet mellan länderna skulle utvidgas. Esterna hade själva vänt sig till Sovjet 1939. "Rysslands politiska klass är helt övertygade om att om Ryssland skulle erkänna ockupationen skulle Estland komma med ersättningskrav. Ännu har ingen på offentlig nivå i Estland krävt någon ersättning.”

Kanske skulle Estland göra ett offentligt uttalande att inga ekonomiska krav kommer ställas om Ryssland erkänner att Estland verkligen var ockuperat, föreslår artikelförfattaren. Om Ryssland skulle gå med på något sådant skulle det ansträngda läget kanske försvinna.

Det är klart att det också är ett problem att det aldrig avlossades några skott vid ockupationen. Det ser Ryssland som esternas medgivande, men det skrivs det inget om i artikeln.

De historiker som kom hem efter mötet i Moskva förklarade att inget hänt.

Det foto som visas i tidningen föreställer äldre gråtande ryssar framför en Stalinstaty den 21.12 2010, Stalins 131:a födelsedag.