.

Gisslan är fri!

Det är en glädjens dag i Estland. Utrikesminister Paet har rest till Libanon för att hämta de sju cyklisterna som togs som gisslan den 23 mars i år. De har fått skägg, men ser annars ut att må bra trots fångenskapen.

De befriade.

Utrikesministern på väg.

Det dröjer antagligen femtio år tills det blir offentligt vad som egentligen hände. Vi får inte veta vilka som hjälpte esterna för att få dem fria, men det låter som om det är Nato-länder. Kanske Frankrike och Storbritannien. President Ilves menar att de andra europeiska länderna har erfarenhet av gisslantagande,vilket Estland inte har. ”Vi har erfarenhet av annat….! Sa Ilves. Han tackar dem för att de höll sig vid liv och vid gott mod. Han tackar alla, inklusive UD, Säkerhetspolisen och alla andra som arbetat verkligen hårt för att lösa problemet. Han tackar bröderna i Nato.

En av fäderna till en i gisslan trodde att det kanske var så, att den nya regeringen i Libanon behövde en massa good will, och därför släppte dem. Den som lever får se.

…..

Jag läste Allt om Trädgård nr 15 december 2008. Den råkade bara ligga där jag satt. Jag hittade en artikel med rubriken "Sådan nation sådan odlare – allt du inte visste om odlarmentalitet. Skriven av Lena Israelsson

Artikeln börjar:

Det här kommer bli något av det mest fördomsfulla du läst på evigheter. Jag tänker nämligen uttala mig om folks kynne i olika kommer till den del av artikeln som intresserar mig mest:

Ryssar-finsmakare av högsta rang.

En annan osvensk syn är följande: Du står i en kö framför försäljare av frön eller plan5tor. I kön pågår en intensiv diskussion om fördelar och nackdelar med olika sorter. Tidighet, friskhet, härdighet, avkastning, smak, färg, form – allt är av betydelse.

Nej, sådant händer inte här. Men jag har stått i sådana köer i Estland och Ryssland.

… Förklaringen till denna skyhöga sortmedvetenhet är forna Sovjets historia. Innanför järnridån var man självförsörjande. Växtförädling var därför högt prioriterad, varenda lite stad hade en växtförädlingsstation. Ryssar och ester blev finsmakare och är det än i dag.

Jag har aldrig hört om växtförädlingsstationer i Sovjet. Däremot var våra estniska släktingar glada när vi kom med svenska fröer på 1990-talet. Jag kände mig tvungen att fråga Malle, som är intresserad av trädgårdar och odling. Och gissa vad! Jo, hon skrattade! Nej, det hade hon heller aldrig hört talas om. Seemnemaailm, den estniska fröfirman, som artikelförfattaren tycker bäst om av alla, de fanns. De arbetade och förädlade, men att det skulle finnas växtförädlingsstationer i varje småstad i Sovjetunionen ansåg hon bara vara trams.

”Ni måste förstå hur de var”, säger hon och Hanno fyller i: ”Den sovjetiska människan var en helt ny sort. De hade blivit fråntagna all initiativförmåga. På arbetet gjorde man bara vad man blev tillsagd. Cheferna på fabrikerna gick runt och instruerade alla hela tiden om vad arbetarna skulle göra. En est blev chef på en fabrik. Problemet var bara att han hade kvar lite grand av det europeiska tänkandet. Han började delegera. Resultatet blev att ingen gjorde någonting, och fabriken fick stänga.”

Och jag minns när en ung man från det kommunistiska Rumänien (han tillhörde landslaget i vattenpolo och hoppade av i Stockholm på 1980-talet)  berättade för mig, att det handlar bara om att gå till jobbet. Vad man sedan gjorde där, det hade inge betydelse. D.v.s. man gjorde ingenting.