.

Jag måste kommentera Vseviovs syn på stat och kultur, som jag skrev om i går. Hans syn är naturligtvis en följd av Estlands öde. Vad skiljer Estland från alla länder landet omges av? Kulturen och dess delar: språk, problemlösningar, traditioner. Trots att det förekommit flera försök att förryska folket har de lyckats behålla sin kultur. Jag gjorde en uppställning där de finsk-ugriska folken presenteras den 29 jan. i år. Några kulturer är på väg att försvinna, de uppslukas av Ryssland. Men flera finns kvar.

En tidning berättade i dag om vad man minns från den tidiga barndomen. Ett syskonpar som ska dansa på Ungdomens Dans- och Sångfestival i Tallinn i helgen berättade att de hade varit på folkdanser innan de var födda. Det kom de ihåg. Och det är självklart. De hörde dansmusiken redan i magen, och sedan kände de igen den när de hörde samma sånger och samma musik efter födseln, och den gav dem ro. Det kan man kalla att ge kulturen vidare till sina barn. Jag minns förresten när vi dansade folkdanser på gymnastiklektionerna i skolan. Jag älskade det. Den musiken betyder något speciellt för mig. Den känns trygg. Då var jag äldre förstås.

Vi fick se tidigare ungdomsfestivaler och sångfestivaler på TV. 1987 var det som ”den sjungande revolutionen” inträffade. Då sjöng de och grät samtidigt. Då hoppades de, men visste absolut inte hur fort det skulle gå. Fyra år senare var de ett fritt folk igen.

I kväll börjar alltså Ungdomsfestivalen. Det har varit genrep hela dagen och alla väntar med spänning på att det ska börja. Här är en härlig bildserie från genrepet.

http://www.postimees.ee/?g=4234&art=485994#149338

Tänk er över 12 000 ungdomar klädda i folkdräkter sjunga och dansa traditionella visor och folkdanser i Stockholm? Jag kan det inte. Men nu såg jag vanliga estniska ungdomar i TV, de sjöng med känsla och glädje. Det är en självklarhet att man ska delta. En ung flicka som intervjuades om hur hennes vänner som inte var med tänkte. ”Har man inte varit här kan mn inte föreställa sig vad man missat”, sa han glatt.

President Thomas Hendrik Ilves höll öppningstalet. Han såg ovanligt livad ut, och berättade att han har fyra önskningar i dag.

1.      Att vädret ska fortsätta att vara vackert!  Vill vi det? –Ja, ropade publiken.

2.      Att vi alla ska vara som en stor familj! Vill vi det? –Ja, ropade publiken.

3.      Att vi alla kommer tillbaka hit! (det var så många som försvann efter kriget, familjen Ilves t.ex.) Vill vi det? –Ja, ropade publiken.

4.      Detta ska vara den största och roligaste händelsen någonsin under alla Kulturhuvudstadsår i EU. Vill vi det? –Ja, ropade publiken!

Vi fick inte se några av danserna, det skulle ställas om kameror och sådant; vi får se på TV i morgon bitti istället. Och det ska vi göra.