.

Apropå det jag skrev i går om minoritetsspråken i Estland och Ryssland: När vi ringer till företag som svarar med en inspelad hälsning och instruktion, då kommer meddelandet först på etniska och sedan på ryska. Jag uppfattar det som om esterna vet, att om rysktalande snabbast ska förstå ett budskap, då säger man det på ryska. Tydligen har man inte gjort samma erfarenhet i Ryssland.

…..

 

 

Världens dåvarande ledare.

 

Läst i Populär Historia 5/2005.

Potsdamkonferensen.

Segrarmakterna ritar om kartan, Thomas Roth.

Den 17 juli 1945 möttes ledarna för USA, Sovjetunionen och Storbritannienför at besluta om framtiden. För att dela upp världen. De var Harry S Truman, Josef Stalin och Clement Attlee, som under konferensens gång efterträdde Churchill efter riksdagsval i Storbritannien, med respektive utrikesministrar.

Man enades om hur Tyskland skulle fungera och om krigsskadestånd (vilket till största delen skulle tillfalla Sovjet p.g.a. deras stora skador under kriget).

Stalin krävde dessutom mandat i Libyen, fri tillgång till Medelhavsområdet och internationalisering av Ruhrområdet. Stalin avvisade all inblandning från de allierade i Polen, Rumänien, Bulgarien och Ungen. (De allierade befann sig ju i Italien och Grekland) Det blev en kompromiss utarbetad av den amerikanske utrikesministern.

Stalin krävde också att alla de områden som tillhört tsarens välde mellan Östersjön och Svarta havet skulle bli ryska igen. Det blev förhandlingar om Polen, Ukraina som fick gränser ända till Karpaterna. Detta innebar att tolv miljoner tyska familjer drevs från sina hem och sin hembygd som varit tysk innan det tyska riket bildades.

Detta beskrivs med många meningar i artikeln. Sedan kommer en rad:

Frågan om de baltiska staternas anslutande till Sovjetunionen vållade inte mycket debatt.

Bara så. Ingen kommentar. Ingenting om gamla löften att alla stater som förlorat sin frihet under kriget skulle återfå den i fredsförhandlingarna efteråt. Hur många brydde sig egentligen om att dessa, flera miljoner, människor dömdes till slaveri?

Artikeln fortsätter, men jag slutar här.

.....

 

 

Minneshögtid i Viljandi. Man högtidighåller minnet av befrielsen från det sovjetiska helvetet 1941.

Simon Wiesenthalcentret  protesterar mot att det hölls en minnessamling med anledning av den tyska arméns marsch in i Estland för 70 år sedan. Centret menar att esterna förvränger historien och förolämpar offren för förintelsen i Estland.

Wiesenthalcentret uttryckte sin solidaritet med Estland judiska församlingen som informerade om händelsen och man uppmanade estniska politiska ledarna att offentligt fördöma detta initiativ och se till att offentliga medel inte används för att utföra en sådan festival.

Zuroff sade att om ester  tror att massmord på oskyldiga judar är en normal händelse passar  de antingen i fängelse eller på mentalsjukhus. "Det är mycket viktigt att Estlands ledare tydligt uttalar detta inte är en estnisk ideologi, och sådana initiativ aldrig kan stödjas av regeringen."

Postimees

Zuroff har aldrig ens försökt förstå vad esterna fick utstå under den första sovjetiska ockupationen 1940-1941. Inte Zuroff och inte så många andra heller. Problemet är stort, även om esterna själva vet att det inte är någon mening att få dem att förstå. Ondskan är Hitler. Punkt. Slut. Att det fanns en galning i Moskva utan mänskliga känslor, som utövade sin makt fullständigt hänsynslöst på ett sätt som jag nu inte kan finna ord för, det är totalt, fullständigt och absolut ointressant. Vad spelar det för roll att esterna mördades, deporterades och misshandlades både fysiskt och psykiskt? Ingenting. Inte ens i deras eget land ska de visa några känslor. Inte får de ha vilka skulpturer de vill, inte heller får de visa respekt för sitt eget folks öde. Är landet för litet? Är invånarna för få? Varför är det så här?

 

Dessutom: Stalin mördade fler judar i Estland än tyskarnas hantlangare gjorde!