.

Där, på andra sidan Östersjön, i höjd med Stockholm och ned till Tysklands Östersjökust, ligger de tre baltiska staterna som få av mina generationskamrater tidigare kunde placera på kartan och ännu mindre skapa sig en bild av.

… är inte den gängse bilden av de baltiska staterna skev och ihopmålad av en mängd fördomar?

… Här ligger det nära till hands att tala om svensk självgodhet och förmätenhet. … Ville man uttrycka det i en formel kunde man säga att ett imperialistiskt förflutet fortsätter att verka subliminalt i blickarna österut. Det vill säga: vi tror inte att vi är sådana men vi är sådan.

…Redan vid mitt första besök i (de baltiska) länderna i början av nittiotalet kunde jag skönja spöktåget av Östersjöimperialister som rörde sig österut. Här fanns affärsmännen och organisationsfolket, biståndsarbetarna och missionärerna, kommunalpolitikerna och landstingsråden, spekulanterna och lycksökarna – alla uppfyllda av upplysningsiver och nitiskt förespråkande den svenska modellen med högteknologiska telenät, ombudsmän enkäter och sillsallad.

Bistånd, utvecklingsstöd, marknadsanpassning, visst – men vem ville  väl tillstå att dessa också är betingelser för makt och ekonomisk vinning? För tjugo år (boken kom ut 2008) sedan fanns knappt en människa som ville bistå med något till Baltikum eller ens yttrade en önskan att de skulle bli av med sitt sovjetiska ok. De baltiska staterna sågs inte, nämndes aldrig vid namn. De fanns inte. Tio år senare var välviljan obegränsad och den gamla imperialistmakten Sveas fälttåg fick ett senkommet skott i form av marknadsekonomins östliga erövringar och politikernas välputsade tal om solidaritet. Finns det i själva verket en rädsla i allt detta? Är Sverige på väg att bli ett dött Laputa, en osynlig svävande tomhet, uppfylld av överorganiserad, dödstrygg sterilitet och rationalitet? I sitt undermedvetna tronande på minnen från fornstora dar.

Författaren Peter Handberg.

Det är en häftig inledning på Peter Handbergs bok ”Kärleksgraven: Baltiska resor” från 2008 . Det var flera utlandsester som kom tillbaka för att hjälpa det fria landet. T.ex. var det en est från Kanada som blev ÖB, men han klarade inte att arbeta i den sjuka militära miljö som skapats under sovjettiden, så han avgick och for tillbaka till Kanada. Sverigeesten Jalakas (jag har glömt hans förnamn) gjorde nytta när han hjälpte till att reformera bankväsendet, och Jaan Manitski var politiker en tid och även Utrikesminister. Han har sedan öppnat ett museum i Viinistu i norra Estland, som är väl värt ett besök. Det finns många fler. Somliga har gjort bra ifrån sig, andra inte. Det hade en del med den egna utstrålningen att göra om det gick bra. Kom man till Estland och visade med all önskvärd tydlighet att ”Här är jag! Nu ska jag visa er!” Då gick det inte så bra.

Jag ska fortsätta läsa boken och rapportera.