.

Det har tagit 20 år för Estland att bli respekterat. Att bli som alla andra Europeiska länder. Kanske kan jag sluta skriva nu. Men det var just 20 år som Estland fick vara fritt förra gången. Det här året blir magiskt. Det får inte hända igen. Och det har landet arbetat för under alla tjugo åren. Sakta men säkert och med stor klokskap har man sett till att integreras i Europa. Att visa att de är européer. Att människor tidigare sa att "Det har ju varit ryskt så länge, det är klart att det ska tillhöra Ryssland." Det ha vi glömt. Vi har förstått, att skillnaden mellan Estland och Ryssland är som skillnaden mellan Kongo och Belgien

Jag läste nämligen Mats Johanssons  (riksdagsledamot (M) i utrikesutskottet och grundare av tankesmedjan Frivärld) kolumn i SvD i dag.

KGB:s egen våning har blivit museum.

Det pågår en konferens i Tallinn: Lennart Meri-konferensen. En årlig sammankomst för ett hundratal av västvärldens säkerhetspolitiska kännare och Rysslandsexperter.

Omvalet i aprilav den liberalkonservativa regeringen under statsminister Ansip understryker att det går att vinna val även efter skarpa åtstramningar under en ekonomisk kris som den just genomlidna. Medborgarna kan känna stolthet över kontinuiteten under de två första decennierna i frihet; partipolitisk mognad, stram marknadsekonomi som förebild för fuskarna i EMU, en markerad värdegemenskap med väst manifesterad i medlemskapen i EU och Nato. (mina understrykningar)

Det känns länge sedan dagarna under ockupationsslutet, då den svenska opinionen var delad. Å ena sidan alla de svenskar som stödde balternas frihetssträvanden i Måndagsrörelsen, startad i denna tidning och manifesterad under 79 måndagsmöten på Norrmalmstorg 1990-91, å andra sidan en socialdemokrati som med utrikesminister Sten Andersson i spetsen varnade för äventyrligheter som kunde förarga Moskva och förnekade att de baltiska staterna skulle vara ockuperade. (mina understrykningar)

Tjugo år senare är firandet av den baltiska friheten en del av officiell svensk utrikespolitik, vilket symboliseras av Baltiska året i regi av UD. Ett av inslagen är måndagsmötet den 15 augusti klockan 12 på Norrmalmstorg, nr 80 i ordningen. Vi ses där.

Ja, det lilla, unga Estland kan vara en förebild. Det har man inte hört så ofta. Och Sveriges svek under åttiotalet visar egentligen samma rädsla för Ryssland som vi såg under 1940-talet, egentligen under hela Sovjetunionens historia. Att vi nu nästan har lagt ner vårt försvar, betyder det att all Rysslands-rädsla är borta? Är det klokt eller helt vansinnigt? Hur gör Finland t.ex.?

Att KGB-s hemliga våning på hotell Viru numera visas för allmänheten skrev jag om den 14 januari i år.